…forts KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

Jag tittade på telefonen och höll in den röda knappen så att jag skulle få en ny kopplingston och ringde och tackade ja till jobbet. Mycket riktigt missade jag i princip all coola prylar som hände på scenen eftersom jag nästan jämt fick vakta en grind ungefär en kilometer från scenen. Emellertid hörde jag publikens jubel då och då. Den enda trösten jag kunde suga på var att jag kunde släppa in Hannah nästan varje kväll, vilket resulterade i att vi började umgås.

Vi gick på Mosebacke nästan varenda kväll efter att mitt pass var slut och jag började se framtiden an med tillförsikt. Eller egentligen hade jag lite svårt att se framtiden eftersom jag för det mesta var riktigt på lyret när Mosebacke stängde. Vi hamnade på en massa skumma svartklubbar i Vasastan också. Jag minns inte riktigt alla de detaljer som ledde till att vi blev tillsammans. Vi krökade friskt de första veckorna vi umgicks så de flesta minnen omges med en diffus ram av bira, cigg, ben som började vid marken och slutade vid himlen och svartklubbar. Men vid en av dessa kvällar ringde det på min mobiltelefon när hon och jag befann oss på nattklubben Fasching, våldsamt svingandes drinkar.

Jag var bland de första som skaffade mig en mobiltelefon i min krets. Det var innan GSM hade lanserats. Jag hade en Motorola Dynapak. Allmänt känd som hundbenet. Det var som att lyfta en utav Stockholms kommunala bussar mot örat. Tung och klumpig. Impfaktorn var dock fett stor. Folk vände sig om efter mig på gatan när jag gick och snackade i denna runt på söder.

Jag svarade.

– Hallå!

Det var inte till mig. Det var en kamrat till henne som frågade mig om hon kunde få prata med Hannah. Jag tittade på telefonen som om den hade gjort mig en oförrätt i ett tidigare liv.

– Vad får dig att tro att Hannah schkulle vara här, sade jag halvsluddrigt med fina sex bira innanför västen och en och en annan lakristshot som jävlades och mobbade birorna.

Bärsen försökte jaga shottarna, vilket fick till följd av att jag fann mig vara ett rov för känslor inom mig som påminde om ebb och flod i supersnabba skiftningar.

– Det vet väl alla att ni är ihop, så mycket som ni umgås, sade den andra för mig främmande rösten.
– Öh…, sade jag och gav min telefon till Hannah som mycket riktigt befann sig vid min sida.

Touche liksom. På distans till och med. Medan hon i mitt sällskap pratade i min telefon, sippandes min drink, köpta med mina pengar, med sin kompis, funderade jag på det rösten hade sagt. Jag tog tillbaka min drink från henne, en gin och tonic och svepte en munfull tankfullt. Den landade på alla fyra i kistan och sade med en barsk ton till de andra drickorna att de skulle ta och lugna ned sig en aning nu. Mannen behövde tänka.Vadå! Trodde verkligen alla att vi var ihop fast vi inte var det? Eller var vi det? När då? Var jag intresserad av henne? Of course, eftersom jag tillbringade många av mina lediga stunder med henne. Vem kunde inte vara intresserad av dessa ben hon ägde? När hon hade avslutat samtalet så frågade jag henne om vi tekniskt sett var ihop.

– Jag fattar inte vad du menar, sade hon .
– Jo det är så att alla mina och dina vänner tror att vi är tillsammans och dina polare ringer upp min mobil och frågar efter dig eftersom de tror att du alltid är med mig, vilket visar sig stämma. Är vi ihop och om vi är det varför har vi inte haft sex ännu, sade jag.

Kom ihåg att det var gin och tonicen som snackade, jag skulle aldrig haft denna ton av rakhet framför en tjej som jag ville bli intim med. Därtill är jag för pryd. Eller finkänslig. Enligt Iztvan är jag bara mjäkig.

– Ja… det vet jag inte, sade hon.
– Nå, är vi ihop eller låt mig formulera om frågan. Skulle jag… eller jag menar… har jag chans på dig, sade jag till henne och kände mig som en tolvårig finnig pojke.
– Vad tycker du, sade hon och bollade skickligt över ansvaret till mig.
– Pja… jag finner dig vara vacker och attraktiv och om du skulle fråga mig samma sak så skulle jag svara MOST DEFINETLY, sade jag och stack ut hakan.

Den devis jag lutade mig emot var att man kan inte vara man och en mus på samma gång. You win some and then you lose some more var det jag levde efter. Givetvis backad upp av en massa självförtroende stärkande alkohol kluckandes i systemet. Jag tog en ny stärkande klunk av min halvfulla drink.

– Ok, vi är ihop då, sade hon.
– Coolt, sade jag och kysste henne lite taffligt för att göra det lite mer officiellt.

Sedan tog vi en taxi hem till mig och vi hade sex som bekräftade vår nya djupare och mer riktiga relation. Och jag lovar er att benen var det fulaste på henne.Well, vi började umgås på en pojkvän och flickvänstadie och jag var nöjd med situationen. Det var en varm sommar med mycket utgångar och en hel del sol. Vi festade och gled omkring på en hel del barer i stan. Sexet vi hade var inte kanske det mest spännande jag hade upplevt, men hon hade en fantastisk dansarkropp som gjorde mig stum. Det var det vackraste jag hade sett genom åren. Den enda som har kommit i närheten var Kajsa.

Trots det var det alltid någonting som saknades. Jag vet idag vad det var men då vid denna tid så trodde jag att det var min sexuella förmåga som inte hettade upp henne till den nivå hon ville uppnå. Kom ihåg att bara för ett tag sedan lästa jag viagra-annonser efter episoden med den icke namngivna hemliga damen. Jag hade börjat betvivla min sexuella kapacitet och hade många långa nattliga funderingar då hon sov bredvid mig. Var jag en sopa? Kunde jag inte tillfredställa en kvinna? Hade jag problem? Den sista frågan besvarades nästan varenda gång vi hade sex. Jag hade problem, det insåg jag. Vad jag gjorde åt saken var dock inte problem lösning utan jag lutade mig tillbaka och skördade frukterna av hennes vackra kropp och sade till mig själv att detta skulle lösa sig självt en dag om jag bara softade på. Va fan! Om inte lill Luther klagade, varför skulle jag börja bry mig då?

Efter ett par veckors förhållande insåg jag att jag egentligen inte var så kär i henne. Jag insåg dessutom att jag mest gillade att festa med henne och umgås men inte att sitta med henne ensam hemma och allt det där som man skall känna med en kvinna. Vi var helt enkelt ett par goda fetpolare och inte riktigt menade för varandra såsom pojk respektive flickvän.

Jag är fullt medveten om att det låter som en av de sämsta efterhandshistorier som någonsin har konstruerats, men det är min berättelse och mina minnen (om än lite trimmade i kanterna). Tycker ni annorlunda så skriv själva då! I don’t give a fuck! Jag anser helt enkelt att jag sitter på förstahandstolkningar som i sin helhet helt enkelt är den mest sanna.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

13 Replies to “Bitter…Jag? Ähhh!!! del 70”

  1. men dröjja lite får ni…kanske ska jag dra ut på detta till årets cliffis…typ bryta mit i kapitlet och låta det lesbiska ( fan jag gillar det ordet) kapitlet återkomma i slutet . En Bobby Ewing typ

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *