KAPITEL 09 eller Dag 5 på Lastkajen
Jag har som sagt börjat ta med mig matlåda till arbetet. Och från och med idag även egna bestick när jag blev varse att alla slogs om de få lånebesticken som fanns och såg hur ofräscha de var. Skitäckliga. Jag är av den fasta övertygelsen att man bör bevara dem till eftervärlden så att de framtida människorna kan få se hur en del av befolkningen levde i slutet av nittonhundratalet.
Vid en av fikorna idag kom detta samtal upp från absolut ingenstans, när vi satt och vilade mellan avgasrörens olika ankomster. Det var nämligen på det viset att avgasrören kom i olika omgångar beroende på vilka lastbilar som kom. Ibland kom alla bilar samtidigt och ibland var det lite glesare vilket gav oss en chans att ta en fika. Vi snackar inte sådant kaffe man får tag på i ett fik, utan néskaffe med halvljummet vatten. Och det fanns aldrig något socker.
– Visste du att jag kan spy precis när som helst, sa en med tänder glest begåvad arbetskamrat till mig.
Allt jag förmådde var att ge honom en kall blick. Ungefär som en socialt missanpassad otrevlig iguana skulle ha glott på honom om den hade varit i samma rum som oss. Jag brydde mig, på en skala… ungefär inte alls.
– Det är sant! Precis när jag vill kan jag spy. Skitbra tycker jag, fortsatte denna igel i människoskepnad.
– Jag tror att det är lite mer information än vad jag vill ha, försökte jag snäsa av honom med.
– Men hajar du inte hur bra det är?, fortsatte han och såg ut som om jag skulle klappa honom på huvudet för denna egenskap.
Och jag säger bara det att jag hellre hugger av mig armarna än besudlar mina händer med en klapp på hans toviga oljiga hår som måste vara en hemvist för miljarder och åter miljarder varelser. Och så tycker vi att denna planet suger, betänk de stackare som lever i hans toviga universum. Fysatan!
– Uh…mmm, sade jag och vände mig bort och tänkte att jag kanske kan köra strutsarnas taktik med honom.
Om jag inte ser honom så försvinner han inbillade jag mig. Så jag satte mig att stirra in i väggen. Vilket absolut inte verkade bekomma honom. Jag tog en klunk av det äckliga kaffet. Vilket som var värst, kaffet, mina för stora skor, mitt miserabla liv eller denna kålrot och hans spyhistorier hade jag svårt att avgöra.
– Om man super som en gris och kommer hem och allting snurrar när man lägger sig så är det skitbra att bara gå upp och spy ett tag och då mår man bättre. Och är man ute och festar och har fått i sig för mycket så är det bara att spy lite så mår man bättre och kan fortsätta att supa, du borde testa det någon gång, sade han som om han tipsade mig om något hemligt trick som bara han kände till.
– Testa att inte supa så att rummet gungar någon gång så skall du se att du slipper spy när du kommer hem. Funkar varenda gång, sade jag sarkastiskt.
– Vad är det för kul med det och vad skall det vara bra för?
– En aspekt är att det blir lite billigare. Varför peta i sig femton bira om man i alla fall har tänkt spy upp dem… då kan du lika gärna sätta dig på en tunnelbanestation och bränna hundralappar istället. Jag lovar dig att det är större impfaktor i det än att se dig hänga över en toalettstol.
– Ja men om man äter någonting som man är allergisk emot då?
– En idé är att inte äta sånt som man är allergisk emot… men vad vet jag, sade jag och reste på mig och gick ut ur fikarummet.
Rasten var slut. Jag hade slutligen druckit upp kaffet. Jag var helt slut. Va fan, fikor ska ju ha en upppigande verkan. Han var slut i huvudet. När skulle detta liv få ett slut? Jag funderade på att begagna mig av den slutgiltiga lösningen. Typ möka ihjäl honom. Snart var i alla fall arbetspasset slut. Vid ett senare tillfälle kom det fram en mångalen kille till mig när jag satt och käkade min sallad i lunchrummet. Jag satt i min ensamhet och gjorde mitt bästa för att försöka glömma avgasrören för en kvart. De andra var som vanligt på pizzerian. Jag gjorde även svaga försök att glömma spyhistorien, men det gick inget vidare eftersom jag med jämna mellanrum såg idioten passera på sin truck utanför lunchrummet, vinkandes åt mitt håll ungefär som om vi var polare. Förutom att ingen av oss hade haft sex det närmaste året hade vi ingenting gemensamt. Alltså med brudar. Inte med varandra.
Åter till den mångalna idioten. Slut ögonen och se framför er en version av Helan. Inte den trinde sköne glade halvkorkade som syns i de gamla svartvita filmerna, utan en Helan kryddad med en personlighet som stinker, samt utan den framgång som Helan åtnjöt. I dessa datatider skulle man säkert kalla honom för en betaversion innan den skarpa Helan släpptes lagom till julhandeln. Detta var en förlorare av rang som ställde sig framför mig i lunchrummet i Sätra, draperad i postens glada färger. Full av sociala buggar. Vi snackar verkligen betaversion.
– Tjena din gamla flitis, sitter du och äter kaninmat igen?, sade han och skrattade med glimten i ögat om man frågar honom.
Jag såg ingen jävla glimt. Jag gav honom ett utav mina berömda ögonkast. Iskalla. Iguanastyle. Detta kylde av honom något. Ungefär som en isbit på en eld.
– Jag skojade bara, du tar väl inte illa upp om man säger flintis till dig?, försökte han.
– Om du trodde att jag skulle kunna ta illa upp, varför säger du i så fall så?, sade jag tuggandes sallad.
Jag var inte särskilt pigg på att snacka med idioten men en aning nyfiken. Jag har aldrig förstått dessa människor som kastar ur sig fraser eller kommentarer om andra människors utseende. Finns det inget schysst att säga om folk tycker jag att man skall hålla käften. Eller?
– Nä… det förstås. Fast jag skojade bara och du är ju flintis. Va fan jag själv är ju halvpolack och jag bryr mig inte om någon kallar mig polack eller så.
– Så med ditt resonemang skulle det vara ok att jag satte på dig i röven om jag vore en halvbög och inte har ngt emot en och annan kuk i röven?
– Öh… är du bög?
– Nej och det var inte själva poängen.
– Men varför säger du att du e en bög då?
– Jag sa inte att jag var en bög, jag sa om jag vore. Jag snackar inte om bögar utan om ditt korkade sätt att resonera på, som leder till att jag kunde sätta på dig eller skjuta dig i huvudet eftersom fundamentet är att ”jag inte har något emot det”.
– Jag fattar ingenting… jag sa bara flintis och du snackar om bögar och att skjuta folk i huvudet.
– Är det någonting jag är medveten om här i livet så är det frånvaron av topphår på skallen. Jag behöver inte höra det från kreti och pleti jämt och jävla ständigt. Jag lovar dig att det aldrig har hänt att jag glömt det. Det är inte så att jag vaknar upp på morgonen och blir chockad när jag ser mig själv i spegeln, med frasen ”va fan är mitt hår”. Jag är ju liksom inte Stevie Wonder eller Ray Charles. Den dagen det händer lovar jag dig att jag kommer att ringa dig, men håll inte andan till dess för det lär inte bli inom denna livstid. Om vi tar dig som exempel så är du ju en aning korpulent eller trind. Man kan om man vill till och med säga fet, och det kan du ju inte förneka för det är ju sant. Inte sant? Hur skulle du gilla att varenda dag få höra fraser som, tjena fetto, är du brorsa med Rosanne Barr, tvåtonnare eller hörru din feta gris. Ja som du förstår så är ju varianterna lika oändliga som ditt midjemått. Om du bestämt dig för att bli tjock eller har en ämnesomsättning med fri vilja har inte med saken att göra, ungefär som att jag inte har valt när håret drar, sade jag. Jag hade kunnat fortsätta en kvart till men var tvungen att andas.
– Uh…ehh.
– Du kan öha och ehh:a tills solen går ned, men jag orkar inte höra denna jävla skit från folk jag inte känner och som inte ser mig så som annat än ytterligare en flintis. Jag har ett namn. Om du inte tilltalar mig med mitt namn behöver du inte tilltala mig alls. Jag är mer än håret jag har blivit född med, sade jag och återgick till att äta sallad.
Ungefär som en ilsken kanin. Hade jag haft morrhår hade de på ett upprört sätt darrat. Behöver jag säga att killen dröp av likt vatten på en gås, eller är det en and jag menar? Jag fattar inte problemet! Detta är inte första gången som jag har erfarit detta, men nu har jag kommit till den slutsatsen att jag inte behöver tåla det.
Ingen vill ju vara en flintis. Och då fattar inte jag varför jag inte skulle ta illa upp om någon kallar mig jävla flintis, oavsett hur mycket skämt det är. Det värsta är att ingen med hår kan förstå detta. Ungefär som jag aldrig kan förstå hur ont det gör att föda ett barn. Det finns ingen man i hela världen som någonsin kan förstå eller dela denna smärta som endast kvinnor upplever. Och inte ens då kan en kvinna förstå det förrän hon har fött själv. Ja ja… jag vet… de kvinnor som har fött barn och sedan gjort en könsoperation då? De vet ju hur det känns. Eftersom jag underkänner de som män så kvarstår min argumentering. På samma sätt kan inte kvinnor förstå hur sjuka vi män verkligen blir av en förkylning. Jag lovar att vi inte låtsas. De riktiga männen alltså.
Ok, så jag har inge hår på huvudet. So! Jag är väl lika mycket människa som jag antar att Runar är. Vem fan bryr sig om hans hår? För min del kan hans hår vara lika metallicblå som min gitarr. I dont give a damn! Jag måste bort från detta! Skall jag stå här med imbecilla korkade halvapor hela dagarna för sextiosex kronor och nittio öre i timmen resten av mitt liv? Vid vilken perrong av livets stationer blev jag avkastad?
Jag borde ha anat oråd när videon till min sista låt spelades in på Hornsgatan istället för på Manhattan som planen var från början. Speciellt när temat var en pastisch på DeNiros Taxidriver. Fast istället för en äkta taxi hyrde de in en raggarbil och satte på den en plastskylt med en handmålad jävla taxiskylt. Och regissören mumlade ”dogma” när jag undrade varför han filmade med en hemvideokamera. Är detta bara en fas i mitt liv eller är detta min slutdestination?
* Ding dong! *
Meddelande till samtliga trafikanter, detta tåg går vidare till era olika destinationer och framtider så var vänliga och sitt kvar på era platser. Ett personligt meddelande till trafikant Luther, flintisen, detta är din hållplats “Station Livet Suger” och det blir inte bättre än så här så var vänlig och kliv av vagnen. Tåget kommer inte att röra sig ur fläcken förrän trafikant herr Luther, flintisen alltså, fast jag menar inget illa med det eftersom jag själv är halvturk, kliver av, slut på meddelandet!
följ den rafflande historien imorgon