Det började så lovande. Platsannonsen lät som en dröm: “Vi söker en Mood Manager som ska sprida glädje och skapa en positiv atmosfär på arbetsplatsen.” Äntligen! Tänkte jag. Ett jobb där min naturliga talang för att hantera stämningen äntligen skulle komma till nytta. Eller ja, det var så jag tolkade det i alla fall.
Första intervjun gick strålande. Jag berättade entusiastiskt om hur jag en gång lyckats få en hel bröllopslokal att gråta genom att bara berätta om mitt favoritavsnitt av Hem till gården. Rekryteraren nickade förstående och skrev något i sitt block. “Stark emotionell påverkan” stod det säkert. Andra intervjun handlade om mina idéer för kontorsmiljön. Jag föreslog dödskallar i receptionen (“memento mori är ju så viktigt för produktiviteten”) och en anslagstavla där folk kunde sätta upp lappar om sina värsta mardrömmar. “För att vi ska lära känna varandra på djupet liksom”, förklarade jag. HR-chefen blinkade några gånger men skrev ned allt.
När jag fick jobbet skrek jag av glädje så högt att grannens hund började yla och någon ringde polisen. Det var liksom en försmak av det som komma skulle.
Första dagen klev jag in på kontoret med mitt nya visitkort stolt viftandes: “Steffo – Mood Manager”. Receptionen mötte mig med ett brett leende som jag omedelbart kände behov av att justera.
– Vad härligt att du är här! Vi behöver verkligen någon som kan lyfta stämningen!
– Lyfta? sa jag och rynkade pannan. Vem har sagt något om att lyfta? Jag är här för att managera moods, inte nödvändigtvis förbättra dem.
Hennes leende falnade lite, vilket jag tog som ett gott tecken. Första steget mot äkta känslor, tänkte jag.
På morgonens första möte presenterade jag mig själv och min vision. Jag hade förberett en PowerPoint med rubriken “Från falsk fasad till äkta förtvivlan – en resa mot autenticitet”. Första sliden var ett foto på Munchs “Skriet” med texten “Målbild Q4”.
VD:n harklade sig nervöst.
– Stefan, jag tror du kanske har missförstått…
– Nej nej, avbröt jag. Jag har gjort min research. En Mood Manager ansvarar för atmosfären på företaget, och ska känna av vad de anställda behöver. Och vet ni vad jag känner av? Undertryckt ilska. Latent aggression. Och en gnutta existentiell ångest som bara väntar på att få blomma ut!
Jag satte genast igång med mina reformer. Först bytte jag ut de färska blommorna i receptionen mot vissna tistlar. “Mer ärligt”, förklarade jag för den chockade receptionisten. Kaffemaskinen programmerade jag om så att den bara serverade ljummet utspätt kaffe. “Lagom besvikelse sätter ribban för dagen”, var mitt motto.
Fikarummet fick en total makeover. Istället för inspirerande citat på väggarna satte jag upp statistik över företagskonkurser och klimatförändringar. Den mysiga soffhörnan byttes ut mot hårda pallar. “Komfort är illusionens fiende”, förkunnade jag när ekonomichefen klagade på stickor i rumpan.
Men det var först när jag införde “Ärlighetsfredag” som saker verkligen tog fart. Konceptet var enkelt: varje fredag skulle alla säga exakt vad de tyckte om varandra. Ingen censur, inga vita lögner. Första fredagen slutade med att marknadschefen grät i kopieringsrummet medan IT-killen barrikaderade sig på toaletten och vägrade komma ut.
“Fantastiskt!”, utbrast jag. “Äntligen ser vi genuina känslor här!”
Veckans hembakat-traditionen som företaget haft innan förvandlade jag till “Veckans besvikelse”. Istället för sockersöta bakverk serverade jag salt lakritsfudge, brända scones och en gång till och med en tårta gjord enbart på bovete och bitterhet. “Man måste träna smaklökarna på livets realiteter”, förklarade jag för den alltmer desperata personalgruppen.
Team-buildingaktiviteterna fick också en twist. Istället för roliga lekar arrangerade jag “Konkurrensveckan” där avdelningarna tävlade om vem som hade det värst. Säljarna mot ekonomerna i vem som hade mest övertid. HR mot IT i stressnivåmätning. Vinnaren fick en bucklig pokal med inskriptionen “Grattis, ditt liv suger mest!”
Efter tre veckor började folk ringa in sig sjuka i alarmerande takt. “Utmärkt!”, sa jag till VD:n som ringde mig oroligt från sitt hemmakontor (dit han tillfälligt “arbetar hemifrån” sedan Ärlighetsfredag nummer två). “Nu slipper vi allt det där fejkade ‘jag mår bra’-tramset!”
Mina morgonmöten blev legendariska. Istället för pepptalk började jag varje dag med en genomgång av världens elände. “Visste ni att universum kommer att dö en värmedöd om några miljarder år? Sätt det i perspektiv när ni ska ringa era säljsamtal idag!”
Som Mood Manager förväntades jag ordna bolagets alla fester, vilket jag gjorde med stor entusiasm. Sommarfesten blev en minnesvärd tillställning med tema “Dystopisk framtid”. Dresscode: post-apokalyptisk kontorsråtta, med gula nikotinfingrar och amalgamfyllda kindtänder. Menyn bestod av konserverad mat och ljummet grumligt kranvatten. Underhållningen var en tre timmar lång föreläsning om företagsdöd genom digital transformation. Två personer kom. En av dem var cateringpersonalen som var tvungen att servera.
Julbordet förvandlade jag till “Mörka midvinterfesten” där vi satt i totalt mörker och åt kall mat medan vi lyssnade på en loop av isländsk dödsmetall. “Nu känner vi verkligen vinterns grepp om våra själar!” förkunnade jag entusiastiskt för de få modiga själar som dök upp.
Men mitt mästerverk var nog “Kuddrummet” jag inrättade. Eftersom jag skulle skapa en inspirerande arbetsmiljö förvandlade jag ett konferensrum till ett skrikterapirum. Väggarna klädde jag med ljudisolering och golvet täckte jag med kuddar. “Här kan ni verkligen släppa loss era känslor!” sa jag stolt. Problemet var att ljudisoleringen inte riktigt höll måttet, så varje gång någon använde rummet ekade vrålandet genom ventilationssystemet. Det blev särskilt pinsamt under kundbesök.
“Vad var det där ljudet?” frågade en viktig klient nervöst när ett dov ylande hördes från väggarna.
“Åh, det är bara Bengt från ekonomiavdelningen som processar sitt trauma från budgetmötet”, förklarade jag glatt. “Vill ni också boka en session?”
Klienten försvann snabbt och syntes aldrig till igen.
Min idélåda för personalens önskemål fylldes snabbt, mest med variationer på temat “kan vi få tillbaka den gamla Mood Managern?”, “snälla sluta” och en särskilt kreativ lapp där någon hade ritat en detaljerad bild av mig som blev sparkad ut genom ett fönster. “Vilken fantastisk konstnärlig expression av ilska!” utbrast jag och satte upp den på väggen som veckans medarbetarbild.
Efter sex veckor hade sjukfrånvaron nått rekordnivåer. Produktiviteten hade rasat med 78%. Tre nyckelmedarbetare hade sagt upp sig och flyttat till Thailand för att “hitta sig själva igen”. Styrelsen kallade till krismöte, som jag förstås inte var inbjuden till.
Det var en tisdag eftermiddag när det kom. Jag satt just och planerade nästa veckas tema (“Existentiell tomhetsvecka – omfamna meningslösheten!”) när telefonen plingade.
Ett sms. Från VD:n.
“Du är uppsagd effektivt omedelbart. Dina saker står i en kartong i receptionen. Vänligen kom inte tillbaka. PS: Vi har bytt lås. PPS: Och koderna. PPPS: Vaktbolaget är informerat.”
Sex ord. Inga utsvävningar. Ingen förklaring. Bara ren, kall effektivitet. Jag kunde inte låta bli att le. Äntligen hade de lärt sig något av mig – ingen försköning, ingen mjuk inpackning, bara den brutala sanningen serverad kort och koncist.
Jag hämtade min kartong (de hade till och med ställt den utanför entrédörren så jag inte behövde gå in) och vandrade hem med huvudet högt. Visst, jag hade kanske missförstått jobbet en aning. Tydligen handlade det om att vara “kittet och glädjespridaren” och inte “spridaren av existentiell ångest och kollektiv depression”. Men på mitt CV står det nu stolt: “Mood Manager – lyckades påverka ett helt företags känsloliv på sex veckor.”
Och det mest ironiska? På exit-intervjun (som de höll via telefon för säkerhets skull) sa HR-chefen att de aldrig haft en så stark företagskultur som efter att jag slutat. Alla var förenade i sin gemensamma lättnad. Teamkänslan hade aldrig varit starkare.
“Så egentligen,” sa jag, “lyckades jag ju med att skapa en positiv stämning. Bara inte på det sätt ni tänkt er.”
Det blev tyst i luren. Sedan kom det där sms:et igen. Den här gången stod det bara: “Blockerad.”
Perfektion.