Möt Anita, som inte låter sina lagstadgade kafferaster, om inte i lag så skrivet i väggarna, påverka hennes flinka knapptryckningar på den extremt högljudda kaffemaskinen i det stora talarrummet. Dessutom är det så finurligt så att just de frekvenser som kaffemaskinen jobbar på förstärks med en faktor av nu gissar jag bara men ungefär kring 4 (kan vara 5) , då det visar sig att just Teams tar upp dessa frekvenser jävligt bra. Med resultatet att 100 åhörare online får akut tinnitus, och att drygt fyrtio pers i rummet ger henne blickar som dödar, rör henne verkligen inte i ryggen. Hon är lika känslig som en ångvält för känslor.
Hon står där vid sin rostfria drömmaskin och trycker på knapparna som om hon dirigerar Berliner Filharmonikerna genom Wagners tyngsta stycke. KZZZSCH! BRRRRRR! WHOOOOOSH! varenda knapptryckning ekar genom rummet som skott från en kanon. Teams-kameran zoomar in på föreläsarens ansikte som twitchar till i en krampartad grimas när decibelnivåerna når nivåer som NASA använder för att testa rymdraketer.
– Äh… jag ska bara… försöker föreläsaren medan han tappar tråden fullständigt när Anita startar malningen. Det låter som om någon kör med en motorsåg inomhus. På full effekt.
Men Anita? Hon är lika oberörd som en sten i ett akvarium. Som en parlamentariker under en misstroendeomröstning. Som en katt som precis knuffat ned något från ett bord. Ingenting, men verkligen ingenting når fram till hennes känslocentrum.
Hon har slagit ut sin kaffehörsel för tjugo år sedan på Postgirot där hon jobbade bredvid en maskin som dunkade på limmet på frimärken. Sedan dess har hon utvecklat en förmåga att selektivt stänga av allt utom det som hon anser vara viktigt. Och just nu är kaffe viktigt. Mötet? Pfft. Hundra personer som stirrar på henne med blickar som skulle kunna smälta stål? Meh.
Föreläsaren försöker höja rösten för att övervinna kaffemaskinsorkestern.
– SOM JAG SA… AI I VÅR VERKSAMHET SKA…MED ANSVAR…
WHOOOOOOOOSH! KSSSSSSCH! BRRRRRR!
På skärmen ser man hur deltagarna håller för öronen. Någon skriver i chatten “VAD HÄNDER???”. En annan “NÅGON STÄNG AV LJUDET”. En tredje “ÄR DET KRIG???”.
Anita däremot har hittat sin rytm. Hon har förvandlat kaffebryggandet till en performance. Hon svänger höfterna lite när hon väntar på att maskinen ska bli klar. Hummar för sig själv. Kollar sina naglar. Helt i sin egen bubbla medan hundra personer får permanent hörselskada.
När Teams äntligen inte orkar mer och låter ljudet krackelera i ett sista desperat försök att förmedla något som liknar mänskligt tal, nickar Anita nöjd åt sin färdiga kaffe. Perfekt timing. Hon har precis fått till den optimala bryggningen precis när mötet imploderar i tekniskt kaos – skärmen låses mao.
– Vad bra att man fick sin kaffe, mumlar hon för sig själv och glider ut ur rummet med sitt ångande guld, medan hundra personer utspridda över landet i Teams sitter med rinnande öron och funderar på om de verkligen behöver sitt jobb. Vi andra fyrtio sitter i rummet med hakor klistrade vid golvet.
Som en torped genom ett fiskstim. Som en elefant i en porslinsbutik. Som en boforskanon på en barnkalas. Anita är känslomässigt lika tillgänglig som en stängd banklokal på söndagar.
Fan vad imponerande det där egentligen är.