Häromdagen ringde chefen och undrade när jag tänkte jobba igen. Inte på det där sättet som när han undrar om man vill ha kaffe, utan mer på det där sättet som när polisen undrar om man verkligen körde 90 i centrala Stockholm. Med andra ord, retoriskt men hotfullt.

– Stefan, sa han med den där rösten som får en att vilja gömma sig bakom datorn. Du har varit borta i tre veckor nu. Vad händer egentligen?

Jag förklarade lugnt att jag är fullt upptagen med närståendevård enligt paragraf 47 i kollektivavtalet. Det där med närstående har jag tolkat lite brett, erkänner jag gärna. Kanske till och med revolutionerande brett. Men vem bestämmer egentligen vad som är en närstående? Kärleken känner inga gränser, och varför skulle byråkratin göra det?

Igår hjälpte jag till exempel Kjell-Åke från buss 57 med flytt. Vi nickar ju åt varandra varje morgon klockan 07:43 när jag kliver på vid Skanstull. Vi har gjort det i snart fyra månader nu. Det skapar band, det där. Starka band. Praktiskt taget är vi familj. När han märkte att jag var ovanligt medmänsklig och frågade om han behövde hjälp med något – rent spontant, för jag kände att vårt nickande hade utvecklats till något djupare – sa han att han skulle flytta. Naturligtvis erbjöd jag mig att hjälpa. Vad är man annars för kollektivtrafikvän?

– Men du känner ju knappt honom, protesterade chefen.

– Känner? Känner! Vi har delat 127 bussresor tillsammans. Det är mer kvalitetstid än många gifta par får. Dessutom satt han brevid mig en gång när bussen var full. Man skyddar sina egna.

– Men…

– Idag blev det tandläkarbesök med Astrid från ICA-kassan. Hon scannade min mjölk förra veckan och när streckkoden krånglade tog hon den där extra tiden att fixa det. Det gör man inte för vem som helst. Det var i det ögonblicket jag förstod att vi hade en djup relation. När jag såg att hon verkade nervös vid kassan – lite darriga händer, du vet – frågade jag om allt var okej. Visade sig att hon skulle till tandläkaren men var livrädd. Naturligtvis erbjöd jag mig att följa med som moraliskt stöd. Va fan liksom, som närstående har man skyldigheter.

– Du kan inte bara förklara kassapersonal för närstående!, väste chefen.

– Varför inte? Hon känner mina konsumtionsvanor bättre än min egen fru. Hon vet att jag köper extra mycket glass när jag mår dåligt. Hon nickar igenkännande när jag köper lösgodis på fredagar. Det är intimitet på en nivå som många psykologer bara kan drömma om…

– Öh…

– Imorgon blir det släktangelägenhet med brevbäraren. Han heter Rune och levererar post till min brevlåda vilket enligt min tolkning skapar starka familjära band. Vi är som bröder, fast han är från Postens sida och jag från mottagarsidan. En symbios som få förstår. Rune ska tydligen vara med sin dotter på föräldramöte och eftersom hans fru arbetar natten behöver han backup. Vem skulle vara mer lämplig än jag, hans brevlåde-broder?

– Du har träffat brevbäraren max tre gånger!, skrek chefen nu.

– Fyra gånger. Och kvalitet går före kvantitet. Dessutom får jag paket från honom minst en gång i veckan. Vi har en etablerad affärsrelation som gradvis utvecklats till vänskap och nu till familjära band. Det är bara naturligt.

– Naturligt…?

– Nästa vecka planerar jag att hjälpa Ingvar från närbutiken – vi hälsar alltid när jag handlar cigaretter – med att bygga altan. Veckan efter det ska jag till veterinären med taxichauffören Muhammeds katt. Mohammed körde mig hem från krogen i mars och vi snackade om livet i tjugo minuter. Hans katt Mittens är som min egen systerdotter.

– STEFAN!, brölade chefen. Det här är fullständigt absurt! Närstående betyder familj, nära vänner, partner!

– Säger vem då? Vem har satt de gränserna? Är det inte så att i vårt moderna samhälle bildas nya former av familjer och relationer hela tiden? Jag skapar bara ett nätverk av omtanke och solidaritet. Ett spindelnät av mänsklig värme där varje kontakt, varje nickning, varje “tjena” föder en ny relation värd att vårda.

Chefen tystnade en lång stund. Jag hörde hur han andades tungt, förmodligen räknade till tio.

– När… när tänker du komma tillbaka till jobbet egentligen?

– Svårt att säga. På torsdag ska jag hjälpa damen på systembolaget – vi har ögonkontakt varje gång jag köper vin – att välja nya gardiner. På fredag har sopåkaren Bengt-Ove födelsedag och som hans… eh… soptunnevän känner jag mig skyldig att vara där. Nästa månad blir det hektiskt. Jag har upptäckt att alla som jobbar på Pressbyrån, samtliga buschaufförer på linje 4, personalen på vårt fik, och gubben som säljer blommor vid tunnelbanan egentligen är mina närstående.

– Men det kan du väl inte mena allvar med?

– Allvar? Detta ÄR allvar. Jag perverterar inte regelverket – jag reformerar det! Jag utvidgar närståendebegreppet till att omfatta alla människor jag träffar i vardagen. Det är inte mitt fel att myndigheten varit för snäv i sin tolkning av vad som konstituerar en meningsfull relation.

Samtalet slutade med att chefen mumlade något om “pervertering av regelverket” men jag hörde bara kärlekens triumf över byråkratin. Till slut sa han att han skulle “kolla läget” med HR, vilket förmodligen betyder att de kommer försöka begränsa mitt revolutionerande sätt att se på mänskliga relationer.

Men tills dess fortsätter jag mitt viktiga arbete med att vårda alla mina närstående. Imorgon ska jag hjälpa rengöringsmannen Sven-Erik med att handla mat. Vi har träffats i korridoren 23 gånger, vilket enligt min beräkning gör oss praktiskt taget kusiner.

Världen behöver fler människor som vågar älska brett.