Det börjar alltid med den där kittlingen längst bak i käften. Som om någon dammig, liten jävel har smugit sig in i halsen på en och börjat riva med en liten ruggig borste. Hjärnan skickar ut en signal som säger “öhh…nu behövs det visst mer syre här” och kroppen tar över med en självklarhet som är så patetisk att man nästan skäms. För vem fan har egentligen bestämt att den enda lösningen på lite syrebrist är att vrida upp hela käfthalvan som om man var en medeltrött flodhäst på savannen?
Man känner hur det kommer krypandes. Det går inte att stoppa. Lika oundvikligt som att man kommer att hitta den där försvunna sockan man trott tappades bort i tvättmaskinen, men nu finner den andra hälften under sängen, där den har legat i tre veckor. Man försöker hålla emot. Pressar ihop läpparna. Andas djupt genom näsan som om man vore på någon yogaläger. Men gäspningen är en envis jävel. Den låter sig inte motarbetas av några mesiga ansatser till självkontroll.
Och så kommer det. Munnen far upp. Käken sträcker sig så att man hör hur käkleden knakar lite lätt där bak – det där ljudet som får en att fundera på om man verkligen behöver gapa SÅ stort. Men kroppen skiter fullständigt i ens åsikter. Den har ett uppdrag. Syre ska in. Nu. Helst igår.
Det osmakliga är inte ens gäspandet i sig. Det är allt det andra som följer med. För det första så försvinner all form av mänsklig värdighet. Man ser ut som en torsk på isbädden i charken på ICA. Ögonen tåras. Ansiktet förvrängs till något som skulle få Edvard Munchs Skriket att se välbalanserad ut. Och om man har otur – vilket man alltid har när det verkligen spelar roll – så börjar det rinna från ögonen som om man precis fått reda på att Melodifestivalen är inställd.
Sen har vi det där med tungan. Vad fan händer egentligen med tungan under ett gäsp? Den bara ligger där i munnen som en söndervältrampad blöt och soggig dörrmatta och hoppas att ingen ska se den. Ibland rullar den sig bakåt som om den försökte gömma sig från omvärlden. Och om man har spenatsrester mellan tänderna från lunchen – vilket man garanterat har, varför skulle man inte ha det just NU – så exponeras de för hela världen att beskåda.
Jag satt på ett möte häromveckan. Ett av de där mötena där någon pratade om “synergier” och “framåtlutade strategier” och annat skitsnack som inte betyder någonting. Klockan var tre på eftermiddagen. Den tiden på dan då hjärnan bestämmer sig för att den gjort sitt för dagen och vill åka hem och titta på repriser av Antikrundan.
Och då kom det. Gäspningen. Mitt under det att chefen förklarade något otroligt viktigt om KPI:er eller vad fan det nu var. Jag försökte hålla emot. Tänkte “inte nu för helvete, inte nu”. Men gäspningen skiter fullständigt i sociala konventioner. Den kommer när den känner för det.
Jag försökte dölja det. Vände mig bort lite försiktigt. Lade handen för munnen som om jag hostade lite diskret. Men gäspningar är inte diskreta. De kräver utrymme. De kräver luftflöde. Och precis när jag trodde att jag hade klarat av det med heder och ära så kom ljudet. Ett litet “hhaaaahh” som ekade genom konferensrummet som en fucking valsång i en katedral.
Alla tittade. Chefen stannade mitt i sin mening om “strategisk ompositionering”. Kollegan bredvid gav mig en blick som sa “du är fan patetisk”. Och där satt jag. Med tårfyllda ögon, vidöppen käft och förmodligen gott om mat mellan tänderna.
Men det absolut värsta är inte att man själv gäspar. Det är att det smittar. Som om gäspning vore en epidemi. En person gäspar och plötsligt går det ett sus genom rummet. Nästa person gäspar. Sedan nästa. Det sprider sig som ringar på vattnet. Som om hela kontoret plötsligt kom på att “jahapp, vi behöver också syre vi”.
Vad är det för genetisk defekt som gör att bara för att någon annans hjärna behöver lite extra syre så måste min också direkt kräva samma behandling? Solidaritet mellan hjärnor? “Om hans hjärna behöver syre så fan ska min också ha det”? Det är som att sitta på bussen och höra någon nysa och känna hur ens eget nysreflex triggas fast man inte ens är förkyld.
Sen finns det de där speciella gäspningarna. De som kommer mitt i en konversation med någon som berättar något “superspännande”. Man står där och försöker se intresserad ut medan kollegan förklarar hela hennes helg i detalj – hur de åkte till Ikea, hur de kollade på lampor, hur de åt köttbullar – och så kommer gäspningen smygandes som en förbannad ninja. Man försöker kämpa emot den. Blinka hårt. Bita sig i kinden. Tänka på något spännande. Men gäspningen ger fan i det.
Och när den väl kommer så står man där med käften uppe vid öronen medan kollegan fortfarande pratar om lamporna och man inser att det inte finns någon diplomatisk väg ut ur detta. Man har precis sagt åt kollegan, utan ord, att hennes berättelse är så jävla tråkig att hjärnan hellre stänger av än lyssnar.
Det enda sättet att försöka rädda situationen är att låtsas som om man hostade. Men alla vet skillnaden mellan en hosta och ett gäsp. En hosta kommer snabbt. Ett gäsp bygger upp sig som en crescendo i en opera. Det går inte att förväxla de två.
Och vad är det egentligen som öppnas förutom munnen? För syre kan väl tas in genom näsan också? Men nähä. Vid gäspning ska käften upp som en garagepport. Som om näsan inte duger. Som om kroppen säger “nä fan, luften genom näsan är för finkänslig, vi behöver bulka syre nu”.
Sen har vi risken med flugor. Man har munnen vidöppen i en offentlig miljö – kanske utomhus på sommaren – och det enda som krävs är att en fluga råkar flyga förbi i exakt fel ögonblick. Plötsligt har man en fluga i käften. Den far runt där inne som en berusad drönare. Man kvävs nästan. Försöker spotta ut den. Hostar. Alla kollar. Nu är man inte bara personen som gäspade mitt i samtalet. Man är personen som gäspade och fick en fluga i käften och nu står och hostar som en galning. Och spottar.
Och gäspningar väljer alltid de mest olämpliga tillfällena. Aldrig gäspar man när man är ensam hemma på soffan. Då kan man gapa hur mycket man vill. Låta käken hänga som en gammal rostig grind. Men nähä. Gäspningarna sparar sig tills man är på dejt. Eller i kyrkan. Eller mitt under en presentation för kunder. Då kommer de. För gäspningar är sadistiska jävlar.
Jag undrar om det finns någon forskning på detta? Någon vetenskapsman som suttit och studerat varför människor ser ut som efterblivna guldfiskar när de gäspar. Varför kan inte evolutionen ha fixat något smidigare? Typ ett litet diskret luftintag genom öronen eller så? Men nä då! Vi fick gäspningen. Det mest skumma av alla kroppsfunktioner.
Och försök förklara för någon att man inte är uttråkad. “Nej men jag är verkligen intresserad av din berättelse om Ikea-lamporna, det är bara att min hjärna tillfälligt behöver en boost av syre.” Jo tjena. Alla vet att gäspning = uttråkad. Det finns liksom ingen väg tillbaka.