Jag står i hissen på väg upp till våning 13 i ett kontorskomplex som ser ut som vilken grå låda som helst. Precis som man förväntar sig att en hemlig myndighet ska se ut – så ogenomträngligt ointressant att ingen någonsin skulle fundera på vad som pågår där inne. Jag har fått ett brev. Inte via mail. Inte via telefon. Ett fysiskt brev med vaxstämpel och allt. Som om vi levde i 1843.
“Herr Steffo,
Ni har blivit utvald att genomgå en intervju för en position vid Byrån för Särskilda Angelägenheter. Er erfarenhet av det absurda och förmåga att navigera i det omöjliga har inte gått obemärkt förbi.
Infinn er på nedanstående adress kl 14:00. Var inte sen. Och framförallt – var inte tidig.
Med vänliga hälsningar, Avdelningen för Rekrytering och Omöjliga Anställningar”
Naturligtvis var jag tvungen att åka hit. Inte för att jag var intresserad, utan för att jag var nyfiken som fan. Och nyfikenhet är ju som bekant det som får idioter att kliva in i mörka gropar, öppna mystiska lådor, och trycka på knappar märkta “TRYCK INTE”.
Hissdörrarna öppnas och jag möts av en korridor som sträcker sig in i evigheten. Väggarna är vita. Så vita att de nästan lyser. Golvet är grått. Så grått att det nästan suger in allt ljus i rummet. I korridorens ände finns en dörr. Ingen skylt. Ingen namnskylt. Bara en dörr.
Jag går fram och slår upp den, med en känsla att det kan vara det sista jag gör. Men att stirra döden i vitögat är inget ovanligt för undertecknad.
Innanför sitter en kvinna bakom ett massivt skrivbord gjort av något som ser ut som granit blandat med järn och möjligtvis sorg. Hon har glasögon som är så tjocka att jag är rädd att hon ser in i framtiden. Hennes hår är uppsatt i en knut så tight att jag blir stressad bara av att titta på den. Men min stress är inget jämfört med det som knuten förmodligen upplever.
– Steffo, säger hon utan att se upp från sina papper.
– Stämmer bra, säger jag och försöker låta nonchalant.
– Sätt dig.
Jag sätter mig i en stol som är för hård för att vara bekväm men för mjuk för att vara obehaglig. Den perfekta stolen för en intervju där man inte vill att kandidaten ska känna sig för trygg.
– Du undrar säkert varför du är här, säger hon.
– Tanken har slagit mig, ja.
– Vi har följt dig under en tid.
– Det låter olagligt.
– Det är det också, säger hon och ler ett leende som skulle få isbjörnar att känna sig varma inombords. Men vi är Byrån för Särskilda Angelägenheter. Lagar är mer… riktlinjer.
– Naturligtvis.
Hon bläddrar igenom en mapp som är tjockare än Strindbergs samlade verk.
– Vi har noterat att du har en förmåga att hamna i situationer som definierar logik, fysik och allmän sunt förnuft. Du har pratat med din spegelbild, kämpat med ditt eget skinn, åkt taxi genom interdimensionella passager och haft konflikt med torrt vatten.
– Låter som en vanlig vecka, säger jag.
– Precis därför vill vi anställa dig.
Jag tystnar. Stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka. Hennes glasögon förstorar hennes ögon så att det ser ut som om två månar kollar rakt in i min själ.
– Vad är det ni vill att jag ska göra?
– Lösa problem som inte existerar. Hantera situationer som tekniskt sett är omöjliga. Förhandla med varelser som tekniskt sett inte borde kunna prata. Och framförallt – överleva det mesta.
– Det låter som mitt vanliga liv, fast med lön.
– Exakt.
Hon reser sig upp och går runt skrivbordet. Jag noterar att hon inte rör vid golvet när hon går. Hon svävar. Naturligtvis gör hon det.
– Vi har en situation just nu som behöver din… särskilda kompetens.
– Vilken situation?
– Tisdagar har börjat läcka in i onsdagar. Torsdagar har helt försvunnit. Och fredagarna multiplicerar sig.
– Vadå multiplicerar sig?
– Vi har just nu sju fredagar i Stockholm. Och antalet ökar.
Jag gnuggar mig i ansiktet. Naturligtvis. Naturligtvis är det så här det skulle bli. Jag visste att jag inte bara skulle få ett vanligt jobb. Ett tråkigt, meningslöst jobb där det värsta som händer är att kaffemaskinen går sönder och någon idiot värmer fisk i mikron.
– Varför jag?
– För att du redan har erfarenhet. Du har mött dig själv från både igår och imorgon. Du förstår hur tid fungerar.
– Jag förstår verkligen inte hur tid fungerar.
– Precis. Det är därför du är perfekt för jobbet.
– Hur är lönen?
– Omöjlig att säga
– Perfekt, jag tar jobbet!
Hon ger mig en badge. Den är svart med guldtext: “SPECIALAGENT – BYRÅN FÖR SÄRSKILDA ANGELÄGENHETER”.
– Så jag är anställd nu?
– Du har alltid varit anställd. Vi har bara väntat på att du skulle inse det.
– Det låter konstigt.
– Välkommen till byrån.
Första uppdraget
Nästa dag (eller åtminstone vad jag tror är nästa dag, det är svårt att säga när fredagar multiplicerar sig) kallas jag in till byrån igen. Den här gången möter jag en man som ser ut som en blandning mellan en byråkrat och en reptil. Hans ögon blinkar horisontellt.
– Stefan, säger han och sträcker fram en hand som är ovanligt fuktig. Jag heter Bertil. Jag är din handledare.
– Bertil?
– Ja, det är ett falskt namn. Mitt riktiga namn är Xrthalon, Väktare av de Tysta Vindarna. Men det är för långt för visitkortet.
– Jag förstår.
Bertil tar fram en iPad. Eller ja, något som ser ut som en iPad, fast den har för många hörn och skärmen lyser i färger som inte existerar i det synliga spektrumet.
– Ditt första uppdrag, säger han, är att stoppa fredagarna.
– Hur fan stoppar man en fredag?
– Genom att hitta ursprungsfredag och avaktivera den.
– Avaktivera?
– Ja, du måste gå till källan och stänga av tidsslingan.
– Var är källan?
– I en bar på Södermalm. En fredag för sju veckor sedan började en fredag återskapa sig själv och nu har de spridit sig över hela Stockholm.
Jag nickar långsamt.
– Så jag ska gå till en bar, hitta en fredag som kopierar sig själv och… stänga av den?
– Ja.
– Hur fan stänger man av en fredag?
– Det är därför du är specialagent.
Bertil ger mig en liten svart låda. Den är tung och varm.
– Vad är det här?
– En tidssläckare. Använd den när du hittar källfredag.
– Hur vet jag vilken fredag som är källan?
– Den kommer att vara den tröttaste. Den har jobbat övertid i tre veckor.
– Men sa du inte sju fredagar nyss?
– Matten hänger inte med. Och spelar det någon roll menar du?
– Förmodligen inte.
På baren
Jag går in på baren klockan 19:00 en fredag. Eller ja, vad jag tror är en fredag. Det är svårt att säga. Inne på baren är det fullpackat. Folk dansar. Dricker. Skrattar. Helt normalt.
Men när jag tittar närmare ser jag att vissa personer upprepar sig. Samma kille beställer samma öl sju gånger. Samma tjej skrattar åt samma skämt om och om igen. Baren är fast i en loop.
Jag går fram till bartendern.
– Tjena, säger jag. Jag letar efter ursprungsfredag.
– Vem då? säger han förvirrat.
– Fredag. Den som började det här.
Bartendern pekar mot ett hörn där en utmattad gestalt sitter och stirrar tomt framför sig. Det är en man i 40-årsåldern, sliten kostym, några fredagars skäggstubb, sned slips. Han ser ut som någon som har jobbat tretton dagar i rad utan att sova.
Jag går fram till honom.
– Är det du som är källfredag?
Han tittar upp. Hans ögon är röda.
– Ja. Vad fan vill du?
– Jag måste stänga av dig.
– Äntligen, säger han och ser nästan lättad ut. Jag är så jävla trött. Jag har varit fredag i sju veckor. Folk har kört mig in i väggen. Jag orkade inte hålla mig till bara en dag. Jag började kopiera mig själv. Bara för att få lite paus. Men nu är det sju av mig. Och jag hatar mig själv. Gånger sju.
Jag tar fram tidssläckaren.
– Det här kommer nog att göra ont, säger jag.
– Gör det snabbt.
Jag trycker på knappen. Det smäller till. Fredag imploderar i ett svagt ljussken. Baren stannar upp. Musiken tystnar. Alla försvinner. Bara jag och bartendern är kvar.
Bartendern tittar på mig.
– Vad i helvete var det där?
– Bara en vanlig dag på jobbet, säger jag och går ut.
När jag kommer tillbaka till byrån står Bertil och väntar.
– Bra jobbat, säger han. Fredagarna har återgått till en. Torsdagarna är fortfarande försvunna, men det är ett problem för nästa vecka.
– Naturligtvis.
Jag går in på mitt nya kontor. Det är litet. Grått. Det finns ett skrivbord, en stol och en kaffemaskin som ser ut att ha överlevt båda världskrigen.
På skrivbordet ligger en ny mapp. Jag öppnar den.
“UPPDRAG 2: STOPPA DE FÖRSVUNNA TORSDAGARNA. DE HAR FLYTT TILL GÖTEBORG OCH STARTAT ETT KOLLEKTIV.”
Jag suckar högt. Naturligtvis har de det.
Välkommen till Byrån för Särskilda Angelägenheter.
Här är allting absurt. Ingenting fungerar som det ska. Och torsdagarna verkar vara hippies.