Jag har en polare som heter Arne som har gjort matematik till sin religion. Men inte vilken matematik som helst – statistik. Han lever, andas och drömmer normalfördelningskurvor. Och det märks på allt han gör.
– Tjena Arne! Läget?
– Standardavvikelsen för min humörsvariabel ligger idag på 1,2 enheter över medelvärdet, svarade han och justerade sina glasögon.
– Va?
– Jag mår bra med andra ord. Med 94% konfidensintervall.
Att träffa Arne är som att delta i ett pågående vetenskapligt experiment där du själv är försökspersonen utan att veta det. Han har nämligen beräknat sannolikheten för allt. ALLT. Inklusive hur sannolikt det är att han själv dyker upp på avtalade träffar.
Enligt hans senaste uträkning har han en “punktlighets-koefficient” på 0,73. Det betyder att han dyker upp 73% av gångerna vi har bestämt träff. Men det blir värre. Han har delat upp denna siffra i olika kategorier:
– Lunchtid har högst signifikans, förklarade han senast vi sågs. 89% sannolikhet att jag dyker upp. Medan kvällsaktiviteter endast har 54% sannolikhet på grund av vad jag kallar “soffvariabeln”.
– Soffvariabeln?
– Ja, sannolikheten att soffan attraherar mig exponentiellt efter klockan 17:00. Det följer en perfekt potenskurva.
Det sjuka är att han har rätt. Jag har börjat lära mig systemet. Vill jag verkligen träffa honom bokar jag lunch. Vill jag ha en ursäkt att skippa något tråkigt föreslår jag kvällsträff.
Men det är hans humörsprognos som verkligen får mig att vilja slänga honom från närmaste bro. Han har utvecklat något han kallar “Arne Mood Index (AMI)” – en skala från 1 till 10 där han dagligen rapporterar sitt humör baserat på sju olika variabler:
– Väder, koffeintillförsel, antalet timmar sömn, kvaliteten på frukost, börsutveckling, antal steg tagna före lunch och… eh… toalettbesökens tillfredsställelse, rabblade han medan jag stirrade på honom.
– Du mäter dina bajsupplevelser?
– Bristol Stool Scale, mycket praktiskt. En fyra eller femma ger +0,3 poäng till dagens AMI.
Förra veckan skickade han mig ett Excel-dokument med rubriken “Vänskapsanalys Q3”. Jag öppnade det av ren nyfikenhet och ångrade mig omedelbart. Han hade beräknat vårt vänskaps-ROI (Return on Investment), listat alla våra gemensamma aktiviteter och rankat dem efter “njutningsgrad per investerad tid och krona”.
Pizza och film hamnade överst med 8,7 poäng. Kulturella evenemang fick 3,2 på grund av vad han kallade “pretentiös faktor-penalty”.
– Men vafan Arne! Jag är inte ett aktieportfölj!
– Nej, men vänskaper följer samma ekonomiska principer som vilken annan investering som helst, sa han allvarligt. Vi borde fokusera mer på highyield aktiviteter.
Det värsta är att han försöker lära mig sitt system. Senast vi träffades drog han fram sin mobil och visade en app han utvecklat.
– Kolla här, “Social Interaction Optimizer”. Du svarar på fem frågor om ditt nuvarande sinnestillstånd och den beräknar optimal aktivitet baserat på historisk data från dina tidigare humörsmönster.
– Du har historisk data på mig?
– Självklart. Sedan 2019. Du är mest mottaglig för nya idéer på tisdagar efter klockan 14:00 och din irritabilitet minskar med 23% om vi träffas utomhus istället för inomhus.
Han tryckte på skärmen och läste högt:
– “Dagens rekommendation för Steffo: Lågrisk aktivitet. Undvik kontroversella samtalsämnen. Sannolikhet för framgångsrik social interaktion: 67%. Förväntad tidsåtgång för att återställa Steffos humör om konflikt uppstår: 3,4 dagar.”
Jag vägrar erkänna att han har rätt i hälften av det han säger. Förra månaden förutspådde han att jag skulle bli irriterad på frugan en specifik torsdag baserat på “cykliska partnerspänningsmönster kombinerat med externa stressfaktorer”. Och ja, vi bråkade om diskhandskarnas placering exakt den dagen.
Men det som verkligen skrämmer mig är att jag börjar tänka som han. Igår kikade jag på klockan och tänkte: “15:30, statistiskt sett optimal tid för att ringa Arne. 78% chans att han svarar och är på gott humör.”
Jag ringde. Han svarade på andra signalen.
– Tjena! Perfect timing, sa han glatt. Jag håller precis på att korrelera väderprognoser med vänskapsaktiviteter inför nästa vecka. Vill du vara med i ett longitudinellt experiment om hur regn påverkar vår konversationskvalitet?
– Arne…
– Det blir bara en kort enkät efter varje träff. Tio frågor max. Likert-skala.
Jag lade på. Men inte utan att först ha tänkt att sannolikheten för att jag skulle göra just det var ungefär 73%.
Statistik. Det smittar.