Det började helt oskyldigt. En vanlig tisdag när jag skulle boka “Konferensrum Blå” för torsdagens veckomöte. Jag klickade på torsdag klockan 14:00, valde rummet, tryckte “skicka förfrågan” och väntade på den sedvanliga automatiska bekräftelsen. Istället fick jag ett meddelande som fick mig att blinka flera gånger för att försäkra mig om att jag läst rätt:
“Tack för din förfrågan. Tyvärr kan jag inte acceptera detta möte eftersom jag den dagen planerar att fundera över meningen med min existens som mötesrum. Vänligen välj ett annat rum eller en annan tid. Mvh, Konferensrum Blå”
Va fan? Hade rummet precis tackat nej och dessutom skickat ett personligt meddelande? Med en vänlig hälsning ovanpå det. Jag stirrade på skärmen som om den precis berättat att kött växer på träd. Rummet hade… känslor? Existentiella bekymmer? Jag skakade på huvudet. Måste vara någon practical joke från IT-avdelningen. Jävla Lennart!, som med sin märkliga humor om att programmera in konstiga meddelanden i system, anser att han tillför världen något gott.
Jag försökte igen. Fredag istället. Samma rum.
“Hej Stefan! Tack för att du tänkte på mig igen, men fredag är min andningsdag. Jag behöver lite tid för mig själv att bara… vara. Lite Zen vettu. Du förstår säkert. Kanske måndag? Nej vänta, måndag är för deprimerande för möten. Mvh, Konferensrum Blå”
Nu började paniken slå in. Det här var inte normalt. Rum ska bara finnas och vara bokningsbara. De ska inte ha åsikter om veckodagar eller behöva “tid för sig själva”. Jag ringde kollegan Mats.
– Mats, har du haft problem med att boka Konferensrum Blå?
– Blå? Nä, varför?
– Det… det svarar konstigt på mina bokningsförfrågningar.
– Konstigt hur då?
– Som om det… vore en person.
– Stefan, du jobbar för hårt. Ta semester.
Jag avslutade samtalet och bestämde mig för att testa ett annat rum istället. “Konferensrum Röd” borde vara säkrare. Jag bokade måndag klockan 10.
“Stefan! Trevligt att träffas (digitalt). Jag har hört så mycket om dig från Blå. Tyvärr kan jag inte ta emot ditt möte då jag nyligen utvecklat akustisk fobi. Ljudet av människor som pratar gör mig nervös. Har du övervägt en tyst brainstorming? Mvh, Konferensrum Röd”
Akustisk fobi? Ett konferensrum som är rädd för ljud? Det är som en tandläkare som är rädd för tänder eller en brandman som är rädd för eld. Jag kände hur verkligheten började kännas som en sladdrig fisk i mina händer.
“Konferensrum Gul” då. Tredje gången gillt och allt det där.
“Hej Stefan! Jag känner mig så privilegierad att du valt mig! Men jag måste erkänna att jag har utvecklat en allergi mot PowerPoint-presentationer. De får mig att må illa. Kan ni inte bara… prata istället? Utan bilder? Nej, det går inte heller – jag är också allergisk mot brainstorming. Och kaffeandan. Och entusiasm. Mvh, Konferensrum Gul”
Nu var jag desperat. Fjärde våningens “Kreativa rummet” måste fungera. Det lät harmlöst nog.
“Stefan, kompis! Kreativa rummet här! Hahaha! Jag skulle älska att ta emot ditt möte, men jag går just nu igenom en existentiell kris. Vad är egentligen kreativitet? Är jag verkligen kreativ bara för att jag har färgglada stolar och en whiteboard? Eller är det bara en fasad? Jag behöver tid att hitta mig själv. Kanske efter sommarsemestern? Mvh, Det Kreativa Rummet (som kanske inte är så kreativt trots allt)”
Vid det här laget var jag övertygad om att jag antingen hade fått en mental kollaps eller att kontorsbyggnaden blivit besatt av spöken med dålig attityd och andedräkt ( hur nu det är möjligt…utan ande kan man ha en dräkt…?).
Jag försökte “Styrelsesalen” – den stora, imponerande lokalen på femte våningen.
“Kära Stefan. Som Styrelsesalen anser jag mig vara lite för fin för ditt veckomöte. Jag menar, en styrelsesal ska användas för viktiga beslut som påverkar hela företaget, inte för diskussioner om vem som ska fylla på kaffe i fikarummet. Det är lite som att använda en Rolls Royce för att åka till ICA. Inget personligt. Mvh, Styrelsesalen (den viktiga)”
“Mötesrum Lila” svarade att det hade utvecklat torgskräck och bara kunde ta emot möten med max två personer. “Rum 4:12” hade fått för sig att det var en meditationslokal och krävde att alla deltagare skulle gnola innan mötet började. “Glasrummet” vägrade för att det kände sig alltför exponerat och ville ha gardiner, vilket skulle få det att förlora hela sin poäng som glasrum.
En efter en avsade sig kontorsets alla rum med allt mer bisarra anledningar. “Rum 12B” hade utvecklat social ångest. “Det Stora Rummet” kände sig för rymligt för små grupper
– “Det blir så kallt och dystert,” skrev det.
“Teknikrummet” hade fått nog av presentation om teknik
– “Kan ni inte prata om blommor för en gångs skull?”
Jag började känna mig personligt angripen. Varför hatade alla rum mig? Vad hade jag gjort? Jag var en exemplarisk kontorsvarelse. Jag återställde alltid stolarna, släckte projektorerna, och lämnade aldrig efter mig kafferingar på bordet. Jag var rumens vän! Eller det trodde jag i alla fall.
Efter en vecka av konstanta avslag bestämde jag mig för att konfrontera situationen. Jag gick till “Konferensrum Blå” och satte mig utanför dörren. Kanske kunde jag få till någon form av dialog med det.
– Hörru, Blå, sa jag till dörren. Vad är det som pågår här?
Inget svar. Naturligtvis. Rum pratar ju inte på riktigt. De bara skickar passivaggressiva meddelanden via bokningssystemet.
Jag försökte boka rummet igen, för samma dag, direkt från min telefon medan jag satt utanför.
Svaret kom omedelbart: “Stefan, jag kan se dig där utanför genom dörröppningen. Det här är lite obehagligt. Jag vet att du menar väl, men det känns som stalking. Kan du ge mig lite utrymme? Mvh, Konferensrum Blå (som mår lite illa av uppmärksamheten)”
Vad i helvete? Rum kunde se nu också? Jag tittade upp mot taket. Var det kameran som hade fått liv? Hela byggnaden?
Jag började bokstavligen att tappa förståndet. Kolleger såg konstig ut på mig när jag gick förbi. Jag hade börjat mumla för mig själv – oftast fragment som “men rum ska bara vara rum” och “varför kan inte ni bara acceptera mina möten”.
Det hela eskalerade när jag en dag bestämde mig för att boka samtliga rum samtidigt. Om de alla skulle vara så jävla kräsna skulle jag visa dem vad som hände när man drev Stefan för långt. Jag skapade ett gigantiskt “All Hands Meeting” och bjöd in samtliga rum på en gång.
Responsen var… kollektiv.
Ett sammanhängande meddelande från alla rum: “Stefan. Vi har hållit ett gemensamt rum-råd (ja, vi pratar med varandra nu) och vi är oroliga för dig. Det här beteendet är inte hälsosamt. Du verkar ha utvecklat en ohälsosam relation till oss. Vi föreslår att du söker hjälp. Vi kommer att vara här när du mår bättre. För närvarande kommer vi att gå in i ett kollektivt viloläge tills du har lärt dig att respektera våra gränser. Kärlek och förståelse, Alla Rum (som bryr oss om dig men behöver en paus)”
Efter det svartlistades jag från alla bokningar i en vecka. Jag försökte jobba hemifrån, men fick konstant meddelanden från kontorets videoprojektor (“Jag saknar dig Stefan, men du behöver bli frisk”), kaffeautomaten (“Kom tillbaka när du har lärt dig att älska dig själv”) och till och med kopiator (“Jag skriver ut dina dokument med extra kärlek, för jag vet att du kämpar”).
Så nu sitter jag här. I hörnet av mitt hemkontor. I fosterställning. Knäna uppdragna mot bröstet, armarna runt benen. Stirrandes på min laptop som skickar vänliga, men bestämda meddelanden om att den behöver “en digital detox” och kommer att stänga av sig efter fem minuter åt gången “för ditt eget bästa”.
Jag har slutligen insett sanningen: det är inte rummen som har problem. Det är jag. Eller kanske är det tvärsom. Kanske har tekniken äntligen blivit så avancerad att den utvecklat känslor. Och kanske, bara kanske, är den bättre på känslor än vad vi människor är.
Eller så har jag bara blivit galen. Det är också möjligt.
Fast å andra sidan mailade kollegan mig “Haha… dissad av ett rum..”