Det var så typiskt. Jag hade precis hunnit vänja mig vid tanken att livet var över och att nu skulle det bara vara chillig tid framöver. Vindruvor, harpa, flytande på moln och allmän gudalik njutning. Men nej då. Från ingenstans dyker det upp en stencil med texten “INSTÄLL DIG TILL PARADISMYNDIGHETEN, AVDELNING FÖR NYANLÄNDA, MÅNDAG 08:00. FÖRSENING TOLERERAS EJ.”
Måndag åtta på morgonen! I paradiset! Vem fan har bestämt att evigheten ska börja med en jävla stämpelklocka?
Jag gled fram till en grå kontorsbyggnad som såg ut som vilken kommunal myndighet som helst. Enda skillnaden var att den flöt på ett moln och hade en skylt med “PARADISMYNDIGHETEN – VI GÖR EVIGHETEN ENKLARE FÖR DIG”.
– Steffe Sug?, sa en receptionist med vingar som såg ut som om hon hellre varit någon annanstans.
– Jepp. Jag är här för…öh…jobbet?
– Våning 27. Chefen väntar.
Hissen var naturligtvis trasig. “Under renovering – använd trapporna”, stod det på en lapp. 27 våningar upp. I paradiset. Med mina nya vingar som inte ens kunde lyfta en cigarettfimp.
När jag äntligen kom fram till våning 27, helt slut och svettig som fan (kunde man svettas i paradiset?), möttes jag av en sur snubbe i kostym bakom ett skrivbord fullt med papper.
– Du är sen, muttrade han utan att titta upp.
– Hissen var…
– Det är alltid något. Sätt dig!
Jag satte mig på en stol som var lika bekväm som en träkloss.
– Jag heter Bertil och är din chef för evigheten. Kul va? Här har du ditt jobbeskrivning, sa han och slängde över en tjock pärm.
– Vänta lite. Jag trodde att paradiset var… ja, parasidiskt?
– Det var förr. Sen kom EU-direktiven. Nu måste vi vara strukturerade, effektiva och mätbara. Även i evigheten.
– Men…
– Läs pärmen. Du börjar som handläggare på Avdelningen för Andliga Klagomål (AK). Nivå 1.
Jag bläddrade i pärmen. “Hantering av missnöjda andar”, “Formulär 447B – Ansökan om förflyttning till bättre molnområde”, “Riktlinjer för harputdelning enligt senaste säkerhetsbestämmelser”.
– Säkerhetsbestämmelser för harpor?
– Du anar inte hur många som klämmer fingrarna, suckade Bertil. Förra månaden hade vi 847 arbetsskador bara inom musiksektionen. Någon genialisk snubbe trodde att alla kunde spela harpa bara för att de var döda.
– Så mitt jobb är att hantera klagomål från döda människor?
– Andar. Vi säger andar nu. Människor låter så… levande.
Bertil öppnade en låda och tog fram en tjock bunt med papper.
– Här har du dagens ärenden. Uppdraget är att hantera klagomålen så effektivt som möjligt utan att faktiskt behöva lösa några problem.
– Vadå utan att lösa problem?
– Tror du att vi har resurser att ge alla ett perfekt paradis? Vi har miljarder andar här uppe! Det viktiga är att folk känner sig hörda, inte att de faktiskt får det de vill ha.
Jag tittade på det första ärendet. “Ärende 4478291 – Klagande: Sven Andersson. Klagomål: Molnet för kallt, konstant dimma, grannen spelar harpa dygnet runt.”
– Vad ska jag göra med det här?
– Skriv ett snällt brev där du erkänner problemet och hänvisar till väntelistan för molnbyte. Den har för närvarande en handläggningstid på 2000 år.
– Tvåtusen år?!
– Det är evigheten, grabben. Vi har tid på oss.
Jag läste nästa ärende. “Ärende 4478292 – Klagande: Astrid Persson. Klagomål: Lovar eviga umgänge med avlidna familjemedlemmar, men svärmodern följer efter överallt.”
– Men det här måste väl gå att lösa?
– Absolut. Skriv tillbaka och förklara att evigt umgänge inkluderar ALLA familjemedlemmar, även de mindre önskvärda. Hänvisa till paragraf 127 i Paradisavtalet som alla skrivit under vid ankomsten.
– Det här är ju fan värre än Försäkringskassan!
– Språket! Vi har riktlinjer för vad som anses lämpligt att uttrycka sig här uppe.
Bertil pekade på en affisch på väggen: “TÄNK PÅ DITT SPRÅK – VI ÄR I PARADISET NU”
– Men seriously, sa jag. Jag dog för att slippa sånt här jävla byråkratiskt tjafs.
– Tja, döden är bara början. Nu gäller det att hantera evigheten, och den kräver struktur. Annars skulle det bli kaos här uppe.
Han tog fram ännu en bunt papper.
– Här har du också några specialärenden. Den här till exempel: “Begäran om byte från harpa till elgitarr för att kunna uppträda som Himmels-Metallica.”
– Och vad svarar man på det?
– Att elgitarrer strider mot den andliga atmosfären vi strävar efter. Föreslå kompromiss: akustisk gitarr och kanske en triangel.
– Det här är fan inte det paradiset jag beställt.
– Det är det paradiset som fanns i lager. Och mellan dig och mig, sa han och lutade sig framåt, det finns rykten om att de håller på att planera en “Paradis Plus”-version. För dem som kan betala extra.
– Betala? Med vad? Vi är ju döda!
– Med goda gärningar från livet. Om du samlat tillräckligt många kan du uppgradera. Bättre moln, mjukare harpor, mindre påträngande familjemedlemmar.
Jag stirrade på honom.
– Du skojar. – Skulle jag skoja om vårt viktigaste intäktskälla? Tror du att det här kommer gratis? Molnunderhåll, harpreparationer, änglavingsjustering… det kostar.
Jag tog upp nästa ärende och höll på att sätta kaffet i halsen.
“Ärende 4478293 – Klagande: Mustafa Mohiri. Klagomål: Hamnat i fel himmel. Kräver omedelbar transferering till korrekt religiös destination. Hotar med juridiska åtgärder.”
– Bertil, vad fan är det här?
– Åh, den klassikern. Vi får såna ärenden hela tiden. Folk som tror de hamnat fel.
– Men har han det då?
– Tja, det beror på hur man ser det. Tekniskt sett finns det bara en himmel, men vi har olika avdelningar med olika… teman. För att göra alla nöjda.
– Olika teman?
– Jo, vi har Kristna Klassiska Himlen på våning 12-18, Islam Deluxe på våning 19-25, Buddhism Light på våning 8-11, och så vidare. Problemet är att sorteringssystemet ibland kraschar.
– Så Mustafa…
– Hamnade förmodligen bland harpospelarna istället för i den avdelning där det serveras honung och dadlar. Han har klagat i tre månader nu.
Precis då hördes ett ilsket bankande på dörren.
– BERTIL! JAG VET ATT DU ÄR DÄRINNE!
Bertil såg ut som om han ville krypa under skrivbordet.
– Det är han. Mustafa. Han kommer hit varje dag.
Dörren flög upp och in stormade en medelålders man med mustach och vingar som fladdrade irriterat.
– Bertil, det har gått tre månader! TRE MÅNADER! Jag ska inte äta vindruvor och spela harpa. Jag ska ha mina 72 jungfrur och oändliga floder av honung!
– Mustafa, lugn nu. Vi jobbar på det…
– Jobbar? JAG SER INGA RESULTAT! Min granne fortsätter att sjunga “Härlig är jorden” på repeat och den andra grannen försöker lära mig spela harpa. JAG VILL INTE SPELA HARPA!
– Men Mustafa, alla harporna är handgjorda och…
– JAG SKITER I HARPORNA! Och varför får jag bara vatten? Var är honungsfloderna? Var är dadlarna? Var är brudarna?
Bertil blängde menande på mig.
– Steffe, det här är ditt första riktiga ärende. Förklara för Mustafa varför han måste vänta.
– Vänta? Jag har väntat i tre månader!
– Öh… Mustafa, sa jag och kände hur kall svett bröt fram. Problemet är att vi har en kö för transfereringar…
– EN KÖ? I PARADISET?
– Ja, alla vill ju flytta till bättre avdelningar. Det är först till kvarn som gäller.
– Men jag är inte på rätt plats från början!
– Det förstår jag, men tekniskt sett måste du ändå ansöka om flytt enligt formulär 557C och vänta på godkännande från Överinstansen för Religiös Placering.
– Hur lång kö?
– Eh… Bertil viskade “tvåtusen år” till mig… cirka… tvåtusen år.
Mustafa blev helt tyst. Hans vingar slutade fladdra. Han stirrade på mig som om jag precis berättat att han vunnit en miljard kronor och sedan tagit tillbaka det.
– Tvåtusen… år?
– Men du får ju vara här gratis under tiden! Och harporna är verkligen fina…
– HARPORNA?! JAG VILL INTE HA HARPOR! JAG VILL HA DADLAR!
Han vände sig till Bertil.
– Och du! Du lovade att det skulle ordna sig “snart” för två månader sedan!
– Mustafa, snart är ett relativt begrepp i evigheten…
– RELATIVT? Bertil, jag svär på min mors grav… som förresten, var är min mor? Hon dog för femton år sedan, hon borde vara här någonstans!
– Hon är förmodligen på en annan avdelning. Vi har separerat generationer för att minska konflikterna.
– SEPARERAT? Så jag kan inte ens träffa min familj?
– Du kan ansöka om besökstillstånd. Formulär 778B…
Mustafa satte sig tungt ner på min stol.
– Det här är inte paradiset. Det här är byråkratihelvetet.
– Tekniskt sett är det paradiset, sa Bertil försiktigt. Det är bara… administrativt organiserat.
– Vad händer om jag vägrar vänta?
– Då blir du av med ditt molnboende och får flytta till Limbo tills ärendet är löst.
– Vad fan är Limbo?
– En väntsal. Utan harpor.
Mustafa tittade på oss båda som om vi var fullständigt galna.
– Så mina alternativ är: vänta tvåtusen år bland harpospelare, eller sitta i en väntsal utan någonting alls?
– I princip ja, sa jag. Men väntesalen har tidningar.
– Vilka tidningar?
– Aftonbladet från 1987, mest.
Mustafa reste sig sakta.
– Jag ska anmäla det här. Till högre instans.
– Det kan du göra, sa Bertil. Formulär 999Z. Handläggningstid: fyratusen år.
När Mustafa hade gått ut och slagit igen dörren med en smäll som fick hela molnet att skaka, suckade Bertil djupt.
– Så där har du din första dag på jobbet. Imorgon får du träffa den klagande som vill ha sitt helvete tillbaka eftersom det var “mer äkta” än det här.
Jag insåg att även i paradiset var det samma gamla visa. Byråkrati, missnöjda kunder och chefer som såg ut som om de hellre varit någon annanstans.
Evigheten skulle bli lång.
Mycket lång.