Häromdagen stod jag och väntade på bussen när min gamla polaren Kålle dök upp från ingenstans. Inte det där normala ingenstans som när folk kommer runt hörnet, utan mer som ett “fan var kom du ifrån?”-ingenstans. Nästan som om han hade stått under ett osynlighetslakan och bara bestämt sig för att materialisera sig precis där och då.
– Tjena Steffe! High five!, skrek han och gjorde en hejdlöst komplicerad handhälsning som jag med mina motoriska begränsningar bara kunde besvara genom att fumla runt med min hand som en ål i krampanfall.
– Tjabba Kålle! Läget?
– Helvetes bra! Fan jag har träffat världens snyggaste brud!
Ooooh… där har vi det. En av de där situationerna när man bokstavligen hör Murphys lag skratta i bakgrunden. Min gode vän Kålle har en historik av att träffa kvinnor som endast i sällsynta fall skulle beskrivas som “attraktiva” av någon med fungerande ögon. Låt oss vara ärliga, mannen har konsekvent dejtat brudar med det som i folkmun kallas “trevlig personlighet”. Men detta faktum har aldrig hindrat Kålle från att presentera varje ny kvinna som om hon vore direkt rekryterad från Victoria’s Secret-katalogen.
– Jaha… och vad heter hon?
– Claritta! Hon är fanimej superhot! Vänta ska du få se!
Och då händer det. Kålle drar fram telefonen och börjar visa bilder från hans senaste middag med Claritta. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig mentalt för vad som komma skall. Bild efter bild scrollar han fram och… va fan?! Det här är något nytt. Jag ser en kvinna vars ansikte ser ut som om det har spelats in med en fiskögonlins, men sedan dragits ut i redigeringsprogrammet för att passa en normal skärm. Proportionerna är… intressanta.
– Hon är snygg va?, säger Kålle med pupiller vidgade som en katt framför en öppen burk tonfisk.
Jag står där, i ett av dessa avgörande ögonblick där tiden stannar upp och universum ger mig följande alternativ: A) Ljug som fan B) Säg sanningen och förstör en vänskap C) Frifräsa ett spontanrim om Claritta… då det ger intressanta rimassociationer.
Det där med rim kändes plötsligt oemotståndligt. Jag höll på att explodera av lusten att slänga ur mig något i stil med “Claritta, Claritta, med ett ansikte som en fläskpannkaksfritta”, men lyckades i sista sekund stoppa mig själv. Jag är ju trots allt en civiliserad varelse. Ibland.
– Fan vilken… eh… intressant ansiktsstruktur hon har.
– Va?
– Alltså… hon är… du vet… unik.
– Unik? Som i vackert unik eller?
– Mer som i… om Picasso fick uppdraget att rita ett ansikte efter att ha druckit femton tequilashots.
Kålle stirrar på mig med en blick som får mig att önska att jag hade tillgång till någon av de där interdimensionella portaler som alltid dyker upp i sci-fi filmer. Jag skulle glida in genom den och säga hejdå till detta universum för evigt.
– Menar du att hon är ful?
– Nej, nej! Inte ful! Mer… anatomiskt utmanande? Som att hennes föräldrar kanske var kusiner? Första kusiner?
Jag inser i samma stund som orden lämnar min mun att jag har gjort ett misstag som skulle få en kärnkraftsinspektion i Tjernobyl att framstå som en mindre tabbe. Kålle stirrar på mig och jag ser hur hans nerver knyter sig under skinnet.
– Du fattar ingenting du! Hon är skitsnygg! Alla säger det!
– Alla? Som i… du och…?
– Alla!
Nu är jag ute på hal is. Att navigera ut ur detta konversationshaveri kräver en fingertoppskänsla som jag aldrig har haft och aldrig kommer att få.
– Jag menar, skönhet ligger ju i betraktarens öga…
– Precis! Och mina ögon säger att hon är en jävla bomb!
– Mer som en… granat då?
– Du är bara avundsjuk!
– På vad? Att jag inte hittat en kvinna vars ansiktsdrag ser ut som om de blivit placerade av en fyraåring som leker med kritor?
Kålle spänner nu hela kroppen och jag inser att mitt val av ord kanske inte var optimalt för fortsatt kollegial stämning.
– Förlåt, jag skojade bara… hon är säkert helt underbar…
– Hon är sexig som fan!
– Absolut! Om man gillar… den där… typen. Man ser att hon har…personlighet.
– Min buss kommer nu, säger Kålle och börjar gå mot hållplatsen trots att ingen buss är i sikte.
Så där står jag nu, ensam med vetskapen om att jag eventuellt har fuckat upp en livslång vänskap bara för att jag inte kunde låtsas att Clarittas ansikte inte påminde om något man skulle hitta i ett skräckkabinett. Jo visst, kärleken är väl blind och allt det där, men när ska Kålle få glasögon?
För övrigt underkänner jag kategoriskt det där bullshitet med att “alla är vackra på sitt sätt”. Det är en logisk omöjlighet. Om något är snyggt måste dess motpol finnas, annars tappar ju hela konceptet “snygghet” sin innebörd. Det är som att säga att alla är rika – om alla vore rika skulle ingen vara rik, för fattiga måste existera som kontrast. På samma sätt: om alla vore snygga, skulle ingen vara snygg. Vissa måste helt enkelt ta en för laget och vara det vi kallar “karaktäristiska” eller “personlighetsfokuserade”. Och Claritta, hon är en… ja, ni fattar.
Nästa gång någon visar bilder på sin nya partner kommer jag vara beredd. “Wow! Hon är… wow!” kommer att vara mitt standardsvar även om kvinnan ser ut som en korsning mellan en bulldog och en morakniv.