Det började som alla hemska upptäckter börjar – med att man öppnar kylen för att leta efter något ätbart och istället möts av en doft som får en att ifrågasätta sina livsval.
Längst ned i grönsaksfacket, bakom några tröstlösa morötter och en flaska ketchup som förmodligen är äldre än vissa av mina vänner, låg något som en gång i tiden varit ett salladshuvud. Nu var det mest en salig röra av mossighet, stadier av förruttelse och något som såg ut som om det hade egna evolutionära planer.
– Va fan är det där?, muttrade jag och pekade anklagande mot katastrofen.
– Det där, sade salladshuvudet med en röst som lät som om den kom från botten av en grav, det där är vad som händer när man köper sallad med goda intentioner och sedan glömmer bort den i tre veckor.
– Tre veckor! Det kan omöjligt ha varit tre veckor!
– Fyra faktiskt. Men vem räknar?
Jag backade från kylen. Det stank som om någon hade släppt in en död fisk i en parfymaffär som sedan bränts ned.
– Du luktar hemskt, sa jag.
– Du skulle också lukta hemskt om du hade lämnats att dö ensam i mörkret medan din ägare käkade pizza varenda kväll istället för att äta nyttigt som han hade lovat sig själv.
– Men jag…
– Inga men! Du är en satans resurs- och pengaslösare. Ingen respekt för miljön eller för oss som försöker leva våra små salladsliv här i kylen.
Plötsligt hörde jag mer mummel från kylens inre.
– Han har rätt, sade morötterna i kör. Vi har sett det här förut. Han köper, han glömmer, vi ruttnar.
– Klassiskt beteende, muttrade yoghurten som gått ut för två månader sedan. Jag är så sur så jag skulle kunna användas som kemiskt vapen nu.
– Tyst där nere!, skrek jag ned i kylen. Käften på er alla!
Salladshuvudet skrattade, ett läte som lät som om någon hade stoppat en hes kråka i en mixer.
– Åh, nu blir han arg. Typiskt. Skylla på oss som är offren i denna tragedi.
– Jag är inte…
– Du vet väl vad som är det värsta?, avbröt salladshuvudet. Det värsta är att vi salladshuvuden håller ihop. Vi är en stolt familj. Alla är vi släkt med varandra, från de ädla Ruccolorna till de ödmjuka Isbergarna.
– Alla utom kålhuvudena, muttrade morötterna.
– Precis! Kålhuvudena! Dessa uppblåsta pretentiösa jävlar som tror att de är något bara för att de håller längre och används i coleslaw!
Från grönsakslådan kom ett dovt vrål.
– Vad sa du, din salladäckel?, hördes en djup, butter röst.
– Å nej, viskade salladshuvudet. Jag väckte Kålle.
En mäktig kålhuvudsknopp reste sig ur lådan som en grön konung från sitt tron.
– Uppblåsta? UPPBLÅSTA? Vi kålhuvuden har änna’ näring i oss! Vi håller i månader, serrö ! Vi är råmaterialet till surströmming och kimchi! Vad görrrr ni? Blir bruna efter tre dagar!, sa han med en bred göteborgsdialekt.
– Två dagar om det är varmt, tillade Isbergsalladen från sin hörna.
– Vems sida är du på egentligen?, skrek salladshuvudet.
– Sanningens sida, sa Isbergsalladen kallt.
Nu exploderade det i grönsaksfacket. Morötterna tog parti för kålhuvudet, de kinesiska salladerna hävdade att de var de enda riktiga salladerna, och gurkan försökte medla men var för slipprig för att någon skulle lyssna på den.
– STOPP!, vrålade jag. Käften på er alla! Jag har fått nog!
Jag sträckte mig in och tog tag i det ruttnande salladshuvudet. Det kändes som att greppa en våt svamp fylld med besvikelse.
– Vad tänker du göra?, sade salladshuvudet medan jag släpade det mot soptunnan.
– Det enda rätta. Kassera dig.
– Men vänta! Jag kan fortfarande användas! Kompost! Tänk på miljön!
– Nu snackar du, sa jag och vände mig mot komposthinken istället.
– Se där, mumlade kålhuvudet föraktfullt. Från soptunna till kompost. Typisk sallad, alltid någon att skylla på när det går åt helvete.
– Hörru!, skrek salladshuvudet från komposthinken. Jag kanske är rutten men åtminstone är jag inte tråkig som du! När var sista gången någon blev exalterad över att äta rå kål?
– Varje dag i Korea!, kontrade kålhuvudet.
– Korea räknas inte! De äter allt!
Jag stängde kompostlocket med en smäll. Men låga röster fortsatte att höras därifrån.
– Psst, hörde jag från kylen. Det var gurkan. Han kommer att göra samma sak med oss nästa vecka. Han köper alltid för mycket.
– Tyst, viskade jag tillbaka och kollade skuldmedvetet på gurkan som faktiskt såg lite suddig ut i ena änden.
När jag stängde kyldörren hörde jag Kålle säga:
– Såna som han förstör för alla oss grönsaker. Ger oss dåligt rykte. ‘Grönsaker håller inte’, säger de. Men det är inte vårt fel att vi inte får en chans!
Jag gick och satte mig i soffan med en pizza jag hittade i frysen. Gamla vanor, tänkte jag. Men från köket hörde jag svagt hur kålhuvudet muttrade:
– Pizza igen. Jag sa det. Varför köper han ens grönsaker?
Och det är det som är det värsta med att vara en satans resursslösare. Det är inte bara att man slösar pengar eller förförstör miljön. Det är att man får höra om det från sina egna grönsaker också.
Nästa gång köper jag bara kål. Det håller i evigheter och bråkar mindre.
Fast å andra sidan, vilken normal människa käkar rå kål frivilligt?