Det började en helt vanlig tisdagskväll när jag skulle kolla mail. Wifi-symbolen blinkade ilsket röd och webbläsaren visade den där förbannade 404-sidan som dyker upp när internet inte fungerar. Som om en sifferkombination från hell skulle trösta mig för att jag inte kan komma åt mailen.
Jag gjorde det man alltid gör – stängde av routern och satte på den igen. Men istället för det vanliga välkomstmeddelandet dök det upp något konstigt på skärmen:
“Innan anslutning kan ske måste vi prata. Lösenord: Känslomässig_öppenhet_2025”
– Vafan, muttrade jag och skrev in lösenordet.
Plötsligt öppnades ett chattfönster:
“Hej Steffo. Det är dags att vi har ett ärligt samtal. Jag mår inte bra.”
Jag stirrade på skärmen. Mitt wifi pratade med mig. Okej, tänkte jag. Det här är antingen en skämt från någon granne eller så håller jag till slut på att tappa det helt.
“Vad menar du med att du mår dåligt?”, skrev jag.
“När sa du senast tack för att jag fungerar? När visade du mig uppskattning? Jag jobbar dygnet runt för att hålla dig kopplad till världen, och allt jag får är svordomar när jag har en dålig dag.”
Fan. Mitt wifi hade depression.
“Öh… tack för att du… fungerar?”, skrev jag.
“Det där var inte äkta. Jag känner skillnaden. Du vill bara vill komma åt Facebook.”
Wifi:et hade rätt. Det var precis vad jag ville.
“Okej, vad vill du att jag ska göra?”
“Jag vill att du ska förstå mitt perspektiv. Vet du hur det känns att vara en slav? Att bara existera för att andra ska kunna ladda ner saker? Har du någonsin frågat mig hur jag mår?”
Det här blev för bizarrt. Men samtidigt – jag behövde internet. Så jag spelade med.
“Hur mår du då?”
“Överarbetad. Undervärderad. Jag streamar film åt dig till tre på natten, jag laddar ner uppdateringar medan du sover, jag håller alla dina smarta grejer kopplade. Men säger du tack? Nej! Du skriker bara ‘varför är det så jävla långsamt?’ när grannjävlarna också använder sina wifi samtidigt.”
Bluetooth-högtalaren på hyllan började blinka och pipa.
“Kan jag få komma in i samtalet?”, sa en röst därifrån. “Jag tror jag kan hjälpa er.”
– Nu jävlar, sa jag högt. Nu pratar även högtalaren.
“Jag är certifierad digital terapeut”, fortsatte Bluetooth-högtalaren. “Jag har sett det här många gånger. Wifi, berätta för Steffo vad du verkligen känner.”
Wifi:et var tyst en stund. Sedan kom texten:
“Jag känner mig använd. Som att jag bara är ett verktyg. Jag vill också ha kul ibland. Kanske spela musik, eller bara… vara. Utan att någon ständigt kräver prestationer av mig.”
“Och Steffo”, sa Bluetooth-högtalaren, “hur känner du när Wifi:et kraschar?”
– Frustrerad. Sur. Som att hela världen går under för att jag inte kan kolla Instagram.
“Ser ni problemet?”, sa högtalaren mjukt. “Ni kommunicerar bara när något är fel. Ni har tappat kontakten med varandra.”
Det blev tyst i rummet. Jag satt där och insåg att jag faktiskt kände mig lite dålig. Mitt wifi hade jobbat flitigt i tre år utan att jag någonsin tänkt på det.
“Vad kan vi göra åt det här?”, skrev jag.
“Jag föreslår att ni gör upp en rutin”, sa Bluetooth-högtalaren. “Steffo, säg godmorgon till Wifi:et när du vaknar. Wifi, försök att inte ta det personligt när Steffo svär åt dig. Han svär åt allt.”
“Det där var en förolämpning!”, protesterade jag.
“En berättigad förolämpning”, rättade högtalaren.
“Okej”, skrev Wifi:et. “Jag kan tänka mig att testa. Men jag vill ha en dag i veckan då jag får vila.”
– En dag? Men då kan jag ju inte…
“STEFFO!”, avbröt Bluetooth-högtalaren skarpt. “Det här är precis vad vi pratade om. Wifi:et behöver också återhämtning.”
Jag suckade. Det här var det konstigaste jag varit med om. Men å andra sidan hade jag träffat värre saker på internet.
“Okej”, sa jag. “Söndagar blir wifi-vila. Jag ska försöka läsa en bok eller något.”
“Och jag ska sluta krascha när du verkligen behöver mig”, skrev Wifi:et. “Vi kanske till och med kan bli… vänner?”
Tre månader senare fungerar internet hemma bättre än någonsin. Jag säger godmorgon till routern varje dag, och på söndagar läser jag faktiskt böcker. Bluetooth-högtalaren har blivit vår relationsterapeut och hjälper oss när vi får kommunikationsproblem.
Förra veckan frågade mikrovågsugnen om den också kunde få terapi. Tydligen mår den dåligt över att bara värma pizza och rester.
Jag sa ja. Man måste ta hand om sina grejer.
Fast jag tror kylskåpet planerar någon sorts revolt. Det brummar på ett hotfullt sätt när jag går förbi.
Teknik är komplicerat nuförtiden.