Jag vaknade upp med den där särskilda känslan av att något var fel. Inte fel som i “jag har glömt betala hyran” utan fel som i “det luktar kaffe men jag har inte bryggt något kaffe och jag borde vara ensam nu eftersom frugan sovit över på kontoret.
Jag smög ut i köket i bara kalsonger och stannade tvärt. Vid köksbordet satt en gammal gubbe och drack kaffe ur min favoritmugg. Han såg bekant ut på ett obehagligt sätt. Som att titta på sig själv i en förvrängd spegel från framtiden.
– Tjena, sa han utan att ens titta upp från tidningen. Du är sen.
– Sen till vad? Och vem fan är du? Och varför sitter du i mitt kök?
– Jag är du. Fast från framtiden. Sjuttiosju år gammal för att vara exakt. Och du är sen till det som kan komma att bli den värsta investeringen i ditt liv.
Jag stirrade på honom. Han såg verkligen ut som jag, fast skrynklig och med håret planterat i märkliga spiraler runt skallen. Tupé? När fan gav jag upp flinten och hooka upp med en tupé? Plus att han hade en jävligt irriterande självsäker attityd.
– Okej, sa jag långsamt. Säg att jag köper det här. Du har rest tillbaka i tiden för att varna mig om någon stor katastrof? Börskrasch? Tredje världskriget? Att jag kommer att förgifta min chef?
– Disktrasan, sa han allvarligt.
– Va?
– Disktrasan du kommer att köpa på torsdag. Den blåvita randiga från Åhléns. För tjugo kronor. Den kommer att förstöra allt.
Jag satte mig ned mittemot honom och försökte processa det här.
– Du har rest genom tide för att varna mig om en disktrasa?
– Den värsta investeringen i ditt liv, sa han. Värre än när du köper Saab-aktier 2028. Värre än när du satsar pensionen på den där restaurangen som bara serverar sallad. Värre än allt.
– Men det är ju en disktrasa för …sa du… tjugo kronor?
– Precis! Det är därför det är så diaboliskt!
Gammel-Steffo lutade sig fram och hans ögon glimmade av något som kunde vara galenskap eller djup visdom. Eller kanske bara koffein.
– Den där jävla disktrasan kommer att förändra allt. Den suger inte upp vatten. Den sprider bara runt det. Som en förvuxen bakterieodlare. Efter en vecka kommer den att lukta som om någon har dött i den. Frugan kommer att vara sur. Du kommer att vara sur. Till och med köksbänken kommer att vara sur.
– Men då köper jag väl bara en ny disktrasa?
– Ah! Det trodde jag med! Men det funkar inte så. För då säger frugan “men vi köpte ju en ny förra veckan, varför håller den inte?” Och så börjar hon tänka att du är slarvig med pengar. Och så börjar hon kolla ekonomin. Och då hittar hon…
Han tystnade dramatiskt.
– Vad då?
– Amazon-prenumerationen.
– Vadå med den?
– Den du glömt säga upp. Den som kostar 119 kronor i månaden och som dragits i fyra år utan att du använt den en enda gång.
– Fan.
– Och så kommer diskussionen om hur du är med pengar. Och så kommer det upp att du egentligen inte vet vad elen kostar. Eller försäkringen. Eller något. Och plötsligt sitter ni där och har “Det Stora Ekonomisamtalet” på grund av en disktrasa.
Jag kände en kall känsla i magen.
– Men det där låter ju inte så farligt…
– Det är bara början! För i Det Stora Ekonomisamtalet kommer det fram att ni har olika syn på sparande. Och konsumtion. Och livets mening. Och då kommer hon att säga den där meningen.
– Vilken mening?
– “Ibland undrar jag om vi verkligen vill samma saker.”
Tystnad. Jag stirrade på min framtida version som suckade tungt.
– Och allt det här händer på grund av en disktrasa?
– En disktrasa som inte fungerar, korrigerade han. Om du köper den gröna disktrasan istället, den som kostar fem kronor mer, så händer inget av det här. Den fungerar fint. Frugan är nöjd. Ingen Amazongate skandal. Livet fortsätter.
– Varför berättar du det här för mig? Kan man ändra framtiden så där? Och vad händer med dig då?
– Ingen aning. Det här är mitt första tidsreseäventyr. Men jag tänkte att även om jag inte kan ändra mitt liv så kan jag kanske rädda ditt.
Han reste sig och ställde muggen i diskhon.
– Förresten, du kommer att träffa en brun hund på väg till jobbet imorgon. Klappa den. Den hör till en tjej som heter Lisa och som kommer att bli viktig för dig… senare.
– Vänta! Vad menar du med senare? Vad händer med frugan?
– Det löser sig, sa han och log. På ett sätt. Bara kom ihåg: grön disktrasa. Inte blåvit.
Och så försvann han. Bara så där. Som om han aldrig funnits.
Jag satt kvar vid köksbordet och stirrade på kaffefläcken han lämnat efter sig, då han drattlat med javat och en sockerbit. Den var alldeles verklig. Lukten av kaffe var verklig. Men var han det?
På eftermiddagen gick jag till Åhléns. Jag stod där framför disktrasstället som en idiot i fem minuter, blåvit-randig eller grön. Tjugo kronor eller tjugofem.
Till slut tog jag den gröna.
På vägen hem funderade jag på om jag verkligen träffat min framtida version eller om jag bara höll på att bli galen. Men när jag kom hem och testade disktrasan märkte jag direkt skillnaden. Den här fungerade verkligen bra.
Frugan kom hem, såg den nya disktrasan och sa: “Åh, vad bra. Den ser bekväm ut.”
Inga frågor om ekonomi. Ingen diskussion. Bara en fungerande disktrasa och en nöjd fru.
Ibland undrar jag vad som hände med den andra tidslinjen. Den där jag köpte den blåvita disktrasan. Kanske sitter en annan version av mig där och ångrar sig. Eller kanske har han lärt sig något viktigt om att vara uppmärksam på småsakerna.
För det är de små sakerna som förstör allt. Inte krig eller katastrofer. Utan disktrasor som inte fungerar.