Häromdagen stod jag i duschen, värsta överklassiga duschkabinen, den med extrafunktioner som ingen människa någonsin använder. Frugan hade investerat i den med argumentet “det här är en långsiktig investering i vår hygieniska framtid”, och vem fan kan argumentera mot sådant? I alla fall inte jag och dessutom var det hon som hade plånboken i ett fast grepp.
Där stod jag alltså, naken som en daggmask och tryckte på knappen (inga vrid-reglage här inte). Det kom ett mysigt ploppande ljud och strax därefter började det rinna ur munstycket. Jag stod där och väntade på den där sköna känslan när vatten träffar kroppen och får en att känna sig levande, ungefär som när man får besked om löneförhöjning – inte för att det händer ofta om man ska vara ärlig.
Men inget hände. Jag stod där, torr som sandpapper och stirrade förvirrat på vattnet som föll. Runt mig. Jag såg det definitivt rinna, hörde det plaska mot duschgolvet, men jag kände det inte. Som när man ser någon annan bli örfilad – man vet att det måste svida som fan, men man känner det inte. Jag flyttade mig närmare strålen, sträckte fram en hand, och inget. Handen var lika torr som en AA-mötesdeltagares strupe.
– Vad i helvete? muttrade jag och stack in huvudet under strålen.
Inte en droppe på mig. Håret lika torrt som ett mattelärarseminarium. Vattnet fortsatte rinna, jag såg hur det for omkring, men det var som om det hade något personligt emot mig. Som om någon hade programmerat varenda vattenmolekyl att aktivt undvika min kropp.
– Hur fan är detta möjligt? vrålade jag och svingade armarna genom vattenstrålen som en full dirigent.
– Är du där inne? hörde jag frugan fråga genom dörren.
– Ja, men vattnet vägrar blöta ned mig!
Jag hörde hur hon himlade med ögonen. Kan man höra när någon himlar med ögonen? Ja, det kan man fan ta mig att man kan! Det låter som en liten suck blandad med liten uppgiven frustning.
– Har du druckit igen? frågade hon med misstänksamhet i rösten, som om jag vore känd för att börja trippa bara för att det är en vanlig tisdagsmorgon. Vilket är så jävla orättvist, det händer sällan före lunch.
– Nej! Det är vattnet! Det rinner men det blir inte blött!
Dörren öppnades och frugan klev in. Hon skannade mig med blicken som en röntgenapparat skannar för hjärntumörer.
– Vad menar du med att vattnet inte blöter ned dig? frågade hon med den där tonen som reserveras för småbarn och folk som nyss kommit ut ur koma.
– Kolla själv!
Hon stack in handen i vattenstrålen. Handen blev genast dränkt.
– Men vad i… muttrade jag och tog tag i hennes arm, drog den fram och tillbaka i strålen.
Hennes arm: våt som en dag i november. Min hand som höll i hennes arm: torr som en föreläsning om skattelagstiftning.
– Känns det som att jag har hallucinerat? frågade jag med triumf i rösten.
Hon tittade på min torra hand, på sin blöta underarm, och sen tillbaka på min hand. För första gången på länge såg hon faktiskt förbryllad ut.
– Det måste vara någon sorts kemisk reaktion, sa hon till slut. Har du använt något konstigt på huden?
Jag fnös. Min hudvårdsrutin består av att jag ibland tvättar ansiktet med tvål. Ibland. När jag kommer ihåg det. Eller när frugan tittar på med den där blicken som får en att känna sig som en resort för trötta och överarbetade bakterier.
Det var då jag kom på det. Dagen innan hade jag varit hemma hos min kompis Göran, han som alltid ska vara så jävla alternativ och “i framkant”. Han hade visat mig sin nya uppfinning – en hudspray som skulle vara “kvantavvisande mot väta”, enligt honom. Jag hade låtit honom spraya lite på min arm, mest för att få honom att hålla käft.
– Det är Görans skitspray! utbrast jag.
– Vad har han gett dig nu? suckade frugan, som hade dåliga erfarenheter av Görans uppfinningar. Inte minst den gången med de självlysande strumporna som “laddades av kroppssvett” och gav mig utslag som såg ut som norra Sverige sett från rymden. Eller för all del hans naturliga dekokt av rotfrukter och grönsaker som alla hade den egenskapen av att vara raka och *host * hårda och därför en minst lika bra motsvarighet mot den kemiska avarten Viagra, som hade dels effekten av …öh… låt oss säga oändlig tillförsel av blod till specifik region för att inte tala om whipsplash-effekten av kontinuerligt …eh… stelt tillstånd som varade i 48 timmar, följt av en brutal huvudvärk hos alla deltagande parter.
– Han kallade det “kvantavvisande spray mot väta”. Det måste vara det!
– Men… hur får vi bort det?
Ett par timmar senare hade vi prövat allt: diskmedel, aceton, olivolja, t.o.m. frugans dyra ansiktsskrubb som, enligt henne, kostade så mycket att “det var som att gnida sedlar mot huden”. Inget hjälpte. Jag var fortfarande immun mot vatten.
Det blev ett helvete kan jag meddela. Försök förklara på jobbet varför du luktar som en fotbollsplan efter en festival. Försök förklara varför det bildas en perfekt cirkel av torrma runt dig när det regnar.
Till slut ringde jag Göran som, när han slutat skratta, förklarade att effekten skulle avta av sig själv, “inom en vecka eller två”…