Sugbloggen

Det började med att jag skulle sätta upp en tavla. En helt vanlig, anspråkslös tavla föreställande en deprimerad citron, som jag köpt på en loppis för att den matchade min generella livssyn. Jag tog fram hammaren. Jag tog fram spiken. Jag måttade. Men precis när jag skulle slå, så flyttade sig väggen. Inte mycket, bara…

Jag hittade en dörr i hallen. Som jag aldrig förr sett. Inte den vanliga dörren till klädkammaren där mina gamla trasiga drömmar och en trasig dammsugare bor, utan en helt ny dörr. Den var klädd i grå linoleum och doftade svagt av arkivpapper och misslyckad korv stroganoff.På dörren satt en skylt: ”Myndigheten för Icke-händelser –…

Det började med att jag gick in i myndighetens bibliotek på åttonde våningen, för att låna något lättsmält – kanske en deckare eller en kokbok som inte försökte radikalfilosofiskt omdefiniera mitt förhållande till zucchini. Men biblioteket såg… annorlunda ut.Hyllorna svävade. Golvet rörde sig som en lugn sjö. En skylt hängde i luften:“Välkommen till Interdimensionala Biblioteket….

Allt jag ville ha var ett jävla svar på en enkel fråga. En ynka liten fråga. Typ världens mest harmlösa small-talk. Men nä. Istället fick jag serverat en informationslavin som skulle fått en normalviktig encyklopedi att känna sig otillräcklig. Det började med att jag gled in i fikarummet. Måndagseftermiddag. Klockan typ tre. Den där klassiska…

Jag hade bokat tid klockan 08.15. Frugan hade sagt att det var en dålig idé redan när jag fyllde i blanketterna kvällen innan. – Du kan inte sjukskriva dig från verkligheten, hade hon muttrat över sin kopp te. – Varför inte? Jag har alla symtom! – Som vaddå? – Kronisk ovilja att delta i samhällsmaskineriet,…

Klockan var nu typ sex på morgonen. Vi hade druckit upp allt kaffe i lägenheten. Åtta Steffo-versioner i ett kök resulterar i att man går igenom förrådet som en svärm hungriga gräshoppor. – Så ingen vet hur vi tar oss tillbaka? frågade jag för tredje gången. Alla skakade på huvudet. – Men, sa yngre-Steffo och…

Mobiltelefonen låg på nattduksbordet och vibrerade, skakade och lyste som en jävla discokula. Klockan var 03:47. Vem fan ringer mitt i natten? Tänkte jag och kände hur irritationen började bubbla. Fru Sug mumlade något ohörbart och vände sig bort. Jag tittade på displayen. Där stod det: “DU – om 20 år”. – Va fan, mumlade…

Det började så lovande. Platsannonsen lät som en dröm: “Vi söker en Mood Manager som ska sprida glädje och skapa en positiv atmosfär på arbetsplatsen.” Äntligen! Tänkte jag. Ett jobb där min naturliga talang för att hantera stämningen äntligen skulle komma till nytta. Eller ja, det var så jag tolkade det i alla fall. Första…

Det börjar alltid med den där kittlingen längst bak i käften. Som om någon dammig, liten jävel har smugit sig in i halsen på en och börjat riva med en liten ruggig borste. Hjärnan skickar ut en signal som säger “öhh…nu behövs det visst mer syre här” och kroppen tar över med en självklarhet som…

Jag står i hissen på väg upp till våning 13 i ett kontorskomplex som ser ut som vilken grå låda som helst. Precis som man förväntar sig att en hemlig myndighet ska se ut – så ogenomträngligt ointressant att ingen någonsin skulle fundera på vad som pågår där inne. Jag har fått ett brev. Inte…

Det finns folk som jobbar med att uppfylla drömmar. Sen finns vi andra. Vi som ser till att folks besvikelser blir precis så stora och omfattande som de förtjänar att vara. Låt mig ge er några exempel från min vardag som besvikelsekonsult. Scenario 1: Familjedramat – Välkomna, sa jag och log mot den lilla familjen…

Idag bestämde jag mig för att bli en av dem. Ni vet vilka jag pratar om. De där kollegorna som alltid hittar något att klaga på. Som går omkring och suckar över allt från väderprognosen till hur luftkonditioneringen låter. Som muttrande konstaterar att godiset i receptionen inte bara har blivit hårdare utan också tappat både…

Häromdagen vaknade jag upp och kände direkt att något var fel. Inte fel på det där vanliga sättet när man har druckit för mycket billigt rödvin och försökt övertala frugan om att man definitivt kan laga en trerätters middag klockan halv två på natten. Nej, detta var något helt annat. Jag låg i sängen och…

Inget i livet förbereder en för när Kronologin får en hjärnsläpp och börjar sortera saker och ting som en förvirrad praktikant på valfri postterminal. Det hela började oskyldigt nog när jag vaknade på min födelsedag och upptäckte att jag plötsligt var 36 år igen. Inte så att jag klagade direkt – att hoppa tillbaka från…

Möt Anita, som inte låter sina lagstadgade kafferaster, om inte i lag så skrivet i väggarna, påverka hennes flinka knapptryckningar på den extremt högljudda kaffemaskinen i det stora talarrummet. Dessutom är det så finurligt så att just de frekvenser som kaffemaskinen jobbar på förstärks med en faktor av nu gissar jag bara men ungefär kring…

Jag har en polare som heter Arne som har gjort matematik till sin religion. Men inte vilken matematik som helst – statistik. Han lever, andas och drömmer normalfördelningskurvor. Och det märks på allt han gör. – Tjena Arne! Läget? – Standardavvikelsen för min humörsvariabel ligger idag på 1,2 enheter över medelvärdet, svarade han och justerade…

Det finns inget mer förvirande än att bli mobbad av någon som samtidigt påstår sig kämpa för dina rättigheter. Beata, vår fackliga representant, är en mästerlig utövare av denna paradoxala konst. Hon kan i samma andetag förklara för chefen att vi har rätt till fler raster och sedan meddela mig att min andedräkt luktar som…

Det började helt oskyldigt. En vanlig tisdag när jag skulle boka “Konferensrum Blå” för torsdagens veckomöte. Jag klickade på torsdag klockan 14:00, valde rummet, tryckte “skicka förfrågan” och väntade på den sedvanliga automatiska bekräftelsen. Istället fick jag ett meddelande som fick mig att blinka flera gånger för att försäkra mig om att jag läst rätt:…

Häromdagen ringde chefen och undrade när jag tänkte jobba igen. Inte på det där sättet som när han undrar om man vill ha kaffe, utan mer på det där sättet som när polisen undrar om man verkligen körde 90 i centrala Stockholm. Med andra ord, retoriskt men hotfullt. – Stefan, sa han med den där…

Där satt jag i förarsätet bredvid min snart körkortsklare son, med händerna krampaktigt knutna kring ratten och en känsla av att jag precis hade fått en direkt inblick i hur generation gap ser ut när det kläs i tonårsarrogans och serveras med extraportioner av “pappa fattar ingenting”. – Så hur var festen förra helgen då?…