Något är definitivt fel när du vaknar och upptäcker att ditt morgonkaffe svävar runt i rummet i perfekta små klot. En annan man hade kanske blivit förvånad, en annan man hade kanske reagerat med förundran, men jag? Jag var bara irriterad. Inte för att kaffet svävade – nej, sådant hade jag varit med om förr – utan för att det var mitt sista kaffe. Eder undertecknade fine supe…sugbloggare stod där som ett jävla fån, försökte fånga de där bruna kloten med en mugg och tappade bort hälften till taket.
“För i helvete”, muttrade jag och torkade bort lite kaffestänk från pannan. “Inte i dag.”
Frugan ropade från sovrummet: “Hörru! Varför stinker hela lägenheten kaffe?”
“Fråga gravitationen!”, ropade jag tillbaka. “Den har uppenbarligen bestämt sig för att ta ledigt.”
Jag drog åt morgonrocken och gick mot badrummet. Eller ja, gick är kanske fel ord. Jag tog ett steg och fortsatte sedan uppåt i en elegant båge som slutade med huvudet i taket och en förbannelse som skulle få en sjöman att rodna. Som tur är lägenheten inte utrustad med de där popcorntaken från 70-talet, så skalltrauman uteblev, men värdigheten tog definitivt stryk.
“Var försiktig!”, ropade frugan. “Du vet hur det blir när du har rumpan ovanför huvudet.”
Ingen respekt. Ingen sympati.
Duschandet blev en övning i tredimensionellt vattenplaskande. Jag liksom hängde i duschdraperiet medan vattnet samlades i en stor bubbla mitt i badrummet. Jag försökte simma genom den, med måttlig framgång. När jag äntligen fick på mig kläderna (en övning som innebar mer gymnastik än jag utövat de senaste femton åren) och kom ut i vardagsrummet, satt frugan där – helt oberörd – och drack sitt te. Hennes kopp stod fint på bordet där den borde. Min frukost däremot, roterade sakta i en spiralliknande rörelse runt lampan.
“Du verkar ha en annan gravitation än jag”, konstaterade jag.
“Hmm”, svarade hon och bläddrade i morgontidningen. “Jag har ju sagt att du är en svävande jävel.”
“Hörru!”
“Hörru på dig själv!”
När jag gick mot balkongdörren för att få lite frisk luft upptäckte jag att jag plötsligt vägde ungefär dubbelt så mycket. Varje steg kändes som om jag hade fått på mig betongkängor. Jag muttrade för mig själv om inkonsekvent fysik och öppnade dörren.
Ute på gatan var kaoset totalt. En bil svävade uppochned över en trädtopp. En joggare sprang i perfekta åttor på husfasaden. En flock duvor flög baklänges, och de såg faktiskt rätt nöjda ut med tillvaron.
“Fan ta det här”, väste jag för mig själv och tog fram mobilen för att ringa… ja, vem fan ringer man när universum kraschar? Brandkåren? Teknisk support? Einstein?
“Hejsan, behöver du hjälp?”
Rösten kom från en liten korpulent man i tweedkostym som stod på mitt vardagsrumstak och log inställsamt. Och med “stod på taket” menar jag att han stod på insidan av det, som en ovig Spider-Man-rip-off.
“Vem fan är du och vad gör du i min lägenhet? Och på mitt tak?”
“Förlåt, jag borde presentera mig. Doktor Kvantenberg, till din tjänst. Jag undrade bara hur du upplever dagens lilla fysikjustering?”
“Fysikjustering? Menar du att det är du som förstört halva stan? Vet du vad kaffet kostar nuförtiden? Det svävar för fan i taket!”
Doktor Kvantenberg tog fram en liten anteckningsbok och klottrade något med en penna som svämmade över med bläck som reste sig uppåt snarare än att rinna nedåt.
“Fascinerade. Aggression i respons till manipulation av grundläggande fysiska fenomen. Typiskt för homo sapiens urbanensis. Men var inte rädd, min gode man. Fysikens lagar är mer som… riktlinjer.”
“Va?! Riktlinjer?!” Jag kände hur trycket steg i skallen, hur det där upprörda tillståndet närmade sig. “Har du någon aning om hur många möten jag har idag? Hur fan tar jag mig till jobbet när min bil svävar som en jävla heliumballong?”
“Intressant iakttagelse. Men jag vill påpeka att din bil faktiskt inte svävar som en heliumballong. Den svävar enligt ekvation 17B i min senaste avhandling ‘Lokaliserad gravitationsmodulering i urbana miljöer’. En heliumballong skulle faktiskt…”
“Jag skiter i dina ekvationer! Vem fan gav dig tillåtelse att köra experiment på min vardag? Är det regeringen? EU? Eller bara nån jävla startup med för mycket riskkapital och för lite förstånd?”
Kvantenberg klättrade ner från taket (i en rörelse som bröt mot minst tre fysiska lagar jag kände till och säkert tjugo jag inte kunde) och landade mjukt på mitt köksgolv. Han såg nästan besviken ut.
“Du förstår inte storheten i detta. Vi har tillfälligt frigjort din vardagliga miljö från de begränsande kedjor som Newton, Einstein och andra lagt på verkligheten. Du kan nu uppleva en tillvaro där upp kan vara ner, där tid kan flöda i båda riktningarna, där…”
“Det enda jag upplever är att mitt jävla kaffe är oåtkomligt och att jag kommer för sent till jobbet. Så fix this shit. NU!”
“Men vårt experiment är planerat att fortsätta hela dagen. Vi har kontrollgrupper i Västerås och en del av Linköping och…”
“Är du medveten om att jag har en skridskoslipare i förrådet och att jag i detta läge av upprördhet är beredd att använda den på kreativa sätt mot experimentatörer som sabbat mitt morgonkaffe?”
Kvantenberg svalde hårt och tog fram något som liknade en miniräknare från 80-talet, fast med fler blinkande knappar.
“Nåväl, vi kan kanske påskynda avslutningen av fas 3 och gå direkt till fas 7…”
Han tryckte på några knappar, vred på en ratt och plötsligt föll allt tillbaka på plats med ett högljutt pfloomp. Inklusive mitt kaffe, som nu bildade en perfekt brun pöl i taket.
“Där ser du! Tillbaka till normal fysik. Men jag måste insistera på att du fyller i vår efterenkät. Dina upplevelser är värdefulla för vetenskapen.”
Jag tog ett steg närmare honom med en min som fått tuffare män att känna behovet av ett akut kontextbyte.
“Hör på här, du din lilla viktiga förbannade fysik-hackare. Du kommer att ge mig kompensation för mitt kaffe. Du kommer att fixa min bil som nu antagligen ligger på rygg som en död silverfluga på parkeringen. Du kommer att ta din quantum-bullshit och aldrig, ALDRIG återvända till min stadsdel.”
“Men vetenskapen…”
“Vetenskapen kan dra åt helvete när den kommer mellan mig och mitt morgonkaffe. Är det förstått?”
Doktor Kvantenberg nickade tyst, räckte över en sedelbunt och försvann sedan genom en liten revning i luften som stängde sig med ett ljud som påminde om en bakfylla efter tequilashots.
Frugan tittade upp från tidningen.
“Klar med ditt lilla raserianfall nu?”
“Han hade mixtrat med fysikens lagar!”
“Jag märkte det. Jag brydde mig bara inte. Det är måndag. Konstigare saker har hänt på måndagar.”
Jag suckade och sjönk ner i soffan. Visserligen hade jag nu tillräckligt med cash för att köpa kaffe för resten av året, men principen kvarstod. Man jiddrar inte med en mans kaffe. Och absolut inte med hans gravitation innan klockan nio på morgonen.
Senare visade det sig att hela Linköping hade fastnat i en tidsloop och upplevde samma måndag i tre veckor. Jag kände mig plötsligt lyckligt lottad med mina kaffeklot. Och om någon undrar varför det fortfarande finns en brun fläck i mitt tak – ja, då vet ni nu.