Häromeftermiddagen när jag låg på soffan och sög själen ur en flottig, onyttig men fan så god påse ostbågar, såg jag en man gå förbi fönstret. Men inte vilken man som helst. Ett skelett. Ett vandrande skelett. Det vill säga, inte en tanig snubbe som ser ut som ett skelett i kostym, utan ett faktiskt skelett i kostym.
Jag tänkte först att det var den där jävla whiskeyn från igår som spelade mig ett spratt. Så jag blundade tre sekunder, knep mig i armen vilket förresten är rätt så överskattat, och kollade igen. Skelettet var kvar och stod nu och tittade in genom fönstret. Våra blickar möttes. Vilket är en smula paradoxalt när ena snubben inte har ögon.
– Men va fan, sa jag.
Skelettet ryckte till och höjde handen i en hälsning. Det var då jag upptäckte att det hade en liten namnbricka på kostymen. “Fredag”, stod det. Naturligtvis skrev jag “Fredagsskelettet” i mitt mentala block under rubriken “saker jag aldrig tänker nämna för min fru, psykologen eller på jobbets friskvårdsenkät”.
Snart så hörde jag benknotknackandet på dörren. Snabbt och distinkt. Tock-tock-tock-tock… som en stelbentopererad hamster skulle spela piano med benen. Jag öppnade inte. Jag är inte idiot. Man öppnar inte för okända skelett på en fredag med en halvtom påse ostbågar.
– Jag vet att du är där inne, ropade en torr röst utanför. Släpp in mig.
Rösten var oändligt torr. Knastrig. Torr som när någon gnuggar två gamla bilmanualer mot varandra.
– Vem är du? ropade jag tillbaka.
– Fredag, sa rösten. Fredagsskelettet.
– Fredagsskelettet?
– Ja, jag är fredagen personifierad.
– Vadå som i “Thank god it’s Friday” eller bara “idag är det fredag”?
– Båda. Alla fredagar sen tidernas begynnelse komprimerade in i ett skelett med dålig hållning och en avlång väska.
– Vad har du i väskan? vågade jag fråga.
– Helgen.
Nu blev jag nyfiken. Jag älskar helger. Om jag blev god vän med skelettjäveln kanske jag skulle få extra helg? Kanske fredagsmys på en torsdag eller söndagslugn på en måndag? Såna privilegier måste man ta.
Med ett litet “jag öppnar, men jag kommer att sparka dig på skenbenet om du äter av mina ostbågar” släppte jag in Fredagsskelettet i min enkla etta.
– Tack, sa Fredagsskelettet och tog av sig hatten.
Jag hade inte ens märkt att han hade hatt. En sån där gammaldags hatt som farsan hade. Fedora tror jag de kallas. Eller tänker jag på Stetson? Man skulle kunna tro att Fredagsskelettet var gammalt, men som han sa när jag frågade.
– Jag är både uråldrig och dagsfärsk. Jag är Fredag. Jag har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
– Förutom på öar med 6-dagars veckor, kontrade jag.
– Och du undrar varför jag inte besöker dig oftare? sa Fredagsskelettet.
Jag insåg att jag måste skärpa mig om jag skulle få extra helg. Så jag drog fram en stol och frågade:
– Öh, vill du ha en öl?
– En öl? Har du seriöst precis frågat om jag vill ha en öl? Jag har inget matsmältningssystem. Jag är ett skelett!
– Förlåt…
– Skoja bara! Klart jag vill ha en öl. Fredagar utan öl är som en medioker måndag.
Jag hämtade två öl och vi skålade. Ölen rann rakt igenom Fredagsskelettet i en pöl på golvet under stolen. Det märkliga var att jag inte brydde mig. Det var fredag. Man städar inte på fredagar.
– Så, vad vill du? frågade jag.
– Jag är här för att lämna helgen, sa Fredagsskelettet och öppnade väskan.
Ur väskan plockade han upp två små glasflaskor. En var fylld med något som såg ut som solsken, den andra med vad som liknade flytande mörker.
– Det här är lördag, sa han och höll upp solskensflaskan. Och det här är söndag. Tar du hand om dem?
– Vad menar du med att ta hand om dem?
– Håll dem levande. Om lördagen dör så blir söndagen dubbelt så lång.
Jag svalde. En extra lång söndag är min värsta mardröm. Söndagsångest gånger två. Helvete.
– Men hur håller jag lördagen levande?
– Gör något kul. Något som du kommer ihåg. Se till att varenda minut av lördagen betyder något. Annars dör den.
– Och söndagen?
– Gör ingenting. Låt den andas. Låt den vila. Söndagen dör om du försöker göra för mycket av den.
Fredagsskelettet tömde sin öl, eller ja, lät den rinna igenom benkroppen ner på min matta en gång till, och reste sig.
– Jag måste vidare. Har fler helger att leverera.
– Vänta, sa jag. Betyder det här att jag är utvald på något sätt?
– Utvald? skrattade Fredagsskelettet. Trodde du att jag bara besökte dig? Jag besöker alla. Hela tiden. De flesta ser mig bara inte.
– Varför ser jag dig då?
– För att du har gett upp så mycket av vardagen att du har mer fredag i dig än de flesta.
Jag visste inte om jag skulle känna mig smickrad eller förolämpad.
– Men en sak, sa Fredagsskelettet vid dörren. Du har aldrig träffat mig. Det här har aldrig hänt. Förstått?
– Vadå, får jag inte ens blogga om det?
– Absolut inte.
– Fan.
– Skoja bara. Blogga på. Ingen kommer att tro dig ändå.
Och så var skelettet borta. Kvar var bara två små flaskor och en genomblöt matta som luktade öl och benmärg.
Nu är det er tur. Hur tänker ni hålla er lördag levande?