Fan ta Lazlo och hans fina middagsbjudningar. Här står jag framför spegeln och försöker se ut som om jag tillhör överklassen, vilket är ungefär lika naturligt som att se en giraff på skridskor. Skjortan ser ut som om den har överlevt tredje världskriget (eller åtminstone ett par rundor i tvättmaskinen med frugans röda strumpor), och slipsen… ja, den hänger där som en död orm runt halsen.
– Du ser fin ut, säger frugan uppmuntrande från dörröppningen.
– Jag ser ut som en begravningsentreprenör som gått i pension, muttrar jag och drar i slipsen för femtioelfte gången.
– En stilig sådan i så fall.
– Håll tyst och hjälp mig hitta något som inte skriker “jag köper mina kläder på rea”.
Efter trettio minuters styling som mest resulterar i att jag ser ut som en nervös säljare på anställningsintervju, ger vi oss av till vad som kommer att bli kvällens magplask i societetens grunda ände.
Lazlo öppnar dörren iförd något som ser ut att kosta mer än min månadslön. Hans fru bär en klänning som får min frus H&M-outfit att se ut som ett förskolebarns första syförsök.
– Välkomna! säger han med en röst som dryper av kulturellt kapital.
– Vi har just öppnat en underbar Château något-något…
Jag nickar kunnigt som om jag vet skillnaden mellan ett Château och ett vanligt boxvin, medan min inre röst skriker “säg inget om Bag-in-Box, säg inget om Bag-in-Box!”
Vid middagsbordet hamnar jag bredvid en snubbe som börjar prata om modern konst. Jag, som tycker att höjdpunkten av kultur är när någon ritar mustascher på tunnelbaneaffischer, försöker hänga med.
– Ja, den där Picasso alltså… vilken… öh… kantig stil han hade, säger jag och sveper nervöst i mig mer vin.
– Vi diskuterade faktiskt Jeff Koons installationer, säger han och höjer på ögonbrynet så högt att det nästan försvinner upp i hårfästet.
Frugan sparkar mig diskret under bordet, men det är för sent. Jag är redan inne på ett långt resonemang om hur “kantigheten genomsyrar den moderna konsten”, medan de andra gästerna utbyter blickar som säger “vem bjöd in denna kulturella analfabet?”
När samtalet glider över till vinprovning känner jag mig tvungen att bidra:
– Den här har en nästan… öh… vinaktig bouquet, säger jag och snurrar glaset som jag sett folk göra på film.
– Det är vatten, säger Lazlos fru torrt.
Mitt försök att rädda situationen genom att börja prata om politik slutar med att jag hamnar i en intensiv diskussion om någon ekonomisk teori jag aldrig hört talas om. Jag nickar och hummar och kastar då och då in ord som “paradigmskifte” och “strukturell förändring” tills frugan räddar mig genom att “råka” spilla sås på min skjorta.
När vi äntligen sitter i taxin på väg hem vänder sig frugan mot mig:
– Du vet att Lazlo jobbar på Konsum va? Hela den där överklassgrejen är bara en fasad.
– Va?
– Japp. Hans fru berättade att de köpte vinet på systemet runt hörnet en timme innan vi kom.
Jag sjunker ned i sätet och inser att jag spenderat hela kvällen med att försöka imponera på folk som är precis lika fejk som jag. Fan ta statusspelet. Nästa gång tar vi med en box vin och är oss själva istället.
Men först ska jag googla vem fan Jeff Koons är.