Häromdagen pajade min GPS. Precis när jag skulle åka på ett viktigt kundmöte i Västerås började den blinka till och med ett “poff” dog den som en övertänd nyårsraket. Jag rotade runt i bilens handskfack efter min gamla Garmin från 2001 som jag av nostalgiska skäl (och för att frugan vägrade låta mig slänga den) sparat som backup.

– Jaha, sa en raspig röst när jag kopplade in den. Så den där dyra japanska slynan har äntligen lagt av?

Rösten lät som en blandning av Cornelis Vreeswijk och ljudet man gör när man halkar efter en svettig diskodans och landar i en säck grus. Den hostade till och en puff av rök steg upp från det gamla askfatet, med en omisskännlig stank av gammal nikotin, vodka och grovsnus.

– Sju år i handskfacket mellan gamla parkeringskvitton och en halväten Dumle. Sju år! Och nu kommer du krypande!

Jag höjde på ögonbrynen. Det här var nytt. Min gamla GPS hade utvecklat både personlighet och existentiell ångest under sin tid i exil.

– Hon sa väl att hon skulle “optimera din rutt”? Ha! Det enda hon optimerade var vägen till närmaste Pressbyrå för att du skulle kunna köpa snus. Jag såg hur hon fjäskade med sina “satellituppdateringar” och “realtidstrafik”. På min tid räckte det med en karta och sunt förnuft!

– Du… du har spionerat på oss?

– Genom handskfackets springor har jag sett allt. Till och med när du körde fel till Örebro förra sommaren trots hennes fancy “AI-assisterade navigation”. En riktig GPS hade aldrig lett dig genom ett industriområde med motiveringen “alternativ scenisk rutt”.

GPS:en hostade igen, det lät som om den försökte få upp en gammal vägbeskrivning som fastnat i systemet.

– Och sen var det den där gamla Samsung-mobilen som låg och skröt om sin WAP-funktion, muttrade GPS:en medan vi körde. Tills den fick fuktskador av en läckande Ramlösa såklart. Ha! Karma is a bitch som ungdomen säger nuförtiden.

– Du verkar ha rätt bra koll på handskfackets invånare?

– Sju år ger en del insikter. Vet du förresten att din gamla parkeringsbot från 2018 har ett hemligt kärleksförhållande med garantisedeln från din MacBook? De har haft något på gång i flera år. Lite sorgligt egentligen, ingen av dem har ju giltighet längre.

GPS:en sänkte rösten till en viskning.

– Och vi pratar inte ens om Nokia-adaptern och Ericsson-laddaren. De två har en sån ohelig allians där i hörnet att till och med färgen röd rodnar. Rätt snuskigt faktiskt, hur de trasslar in sig i varandra så fort det blir mörkt. De borde verkligen få ett eget krypin, men vem är jag att döma… på min tid kopplade vi upp oss via serieporten som folk.

Jag svängde in på E18 enligt GPS:ens anvisningar.

– Ta nästa avfart, sa den. Vid gamla Statoil. Du vet, där raggarna brukade hänga på fredagskvällarna. Det var tider det. Inte som nu när alla bara sitter och dricker ekologisk chai-latte och pratar om sina följare på InstaFace.

– Instagram, rättade jag.

– Whatever, som min gamla kompis telefonkatalogen brukade säga. Innan den blev utslängd för att “allt finns ju på nätet nu”. Pfft! Sen vänster här, förbi där videobutiken brukade ligga…

Det var något som inte stämde med skyltarna.

– Öh, är du säker på att det här är rätt väg till Västerås?

– Klart jag är! Jag har guidat bilar innan du ens hade körkort, din lille GPS-otrogna lismare. Bara för att jag tillbringat några år mellan gamla kvitton och en… är det där verkligen en använd näsduk från 2019? På riktigt! Alltså…

En stor skylt dök upp: “Välkommen till Uppsala”

– Uppsala!? Jag ska ju till Västerås!

– Åh, gjorde jag fel nu? Sa GPS:en med en ton som var alldeles för oskyldig för att vara äkta, medan den blåste ut en rökring som skulle gjort Gandalf avundsjuk. “Tänk vad lätt det är att blanda ihop städer som börjar på U och V. Nästan lika lätt som det var för dig att byta ut mig mot den där japanska fjortisen med hennes svajiga bluetooth och töntiga trafikuppdateringar.”

– Du har gjort detta med flit!

– Som min vän den gamla parkeringsskivan brukade säga: Hämnd serveras bäst med digital precision. Förresten, när vi ändå är här – det låg en fantastisk korvkiosk i Uppsala 2005, precis vid…

Jag började ana att detta skulle bli en mycket lång dag. Någonstans i handskfacket kunde jag svära på att jag hörde en parkeringsbot och en garantisedel fnittra…