– Hallå! Dags att ta det lite piano nu va?, sa jag till Tröttheten som hängde över mig som ett tungt, grått moln av uttråkning och allmän oföretagsamhet.
– Piano? Pfft! Jag kör hellre heavy metal på högsta volym rakt in i din hjärnbark, sa Tröttheten och drog fram ett par högtalare stora som småländska ladugårdar.
– Men för i helvete, jag har ju möte om en timme!
– Tough shit! sa Tröttheten och satte sig demonstrativt på mitt bröst. Det kändes som om någon parkerat en överviktig elefant som precis ätit sig mätt på betong där.
Jag försökte resa mig upp men det var som att simma i sirap. Fast sirapen var gjord av bly. Och någon hade bundit fast mina armar och ben med osynliga gummiband som stretade emot varje rörelse.
– Hörru, sa jag. Kan vi inte kompromissa? Du får hänga med mig hela dagen men håller dig i bakgrunden, typ som en diskret huvudvärk?
– Diskret? Sa Tröttheten och skrattade så att väggarna skakade. Det lät som när någon kör en rostig skottkärra full med järnskrot nedför en trappa. Du har ingen aning om vem du snackar med va?
– Vadå?
– Jag är Tröttheten med stort T! Jag är den som fick Napoleon att somna mitt under slaget vid Waterloo. Jag är den som fick Einstein att glömma bort relativitetsteorin tre gånger innan han fick den på pränt. Jag är den som…
– Ja ja, jag fattar. Du går igång på att sabba för folk.
– Precis! Och nu tänker jag sabba för dig, sa Tröttheten och drog fram ett enormt gäspande ur ingen annanstans.
– Men varför just idag? Varför just nu?, sa jag gäspande.
– För att det är kul! För att jag kan! För att du har ignorerat mina subtila signaler i veckor nu!
– Subtila signaler? Du menar när du försökte få mig att somna på bussen? När du nästan fick mig att drunkna i kaffekoppen på jobbet? När du…
– Exakt! Men lyssnade du? Nääää! Du bara fortsatte med ditt “jag ska bara” och “det fixar sig” och “en kopp kaffe till bara”. Ska bara mixa den där låten, måla den där tavlan, och skriva den där lustiga bloggposten…
Tröttheten gjorde en dålig imitation av min röst. Den lät mer som en sömndrucken säl med förkylning.
– Men jag har deadlines! Projekt! Människor som räknar med mig! Dessutom är det viktiga saker jag skapar för mänskligheten, sa jag och gäspade nästan käften ur led.
– Not my problem, sa Tröttheten och drog fram en enorm kudde ur fickan. Den såg mjuk ut. Förbannat mjuk. Som ett moln gjort av kattungar och bomull.
– Vad ska du med den till?
– Oh, den här? Den är bara för att göra det extra frestande. Kolla hur den glittrar! Känner du hur den kallar på dig?
Kudden blinkade förföriskt mot mig. Den verkade viska mitt namn. Den lovade mig saker. Underbara saker. Djup, härlig sömn utan drömmar. Total avkoppling. Frid.
– Nej! Sa jag bestämt. Inte den här gången!
– Jo! Sa Tröttheten lika bestämt. Den här gången och alla andra gånger. Du är min nu.
– Jag har rättigheter! Jag kan anmäla dig till… öh… Sömnombudsmannen!
Tröttheten skrattade igen. Den här gången lät det som när någon försöker starta en gammal Volvo i tjugo minusgrader.
– Sömnombudsmannen? Den där gamle token? Han sover ju själv mest hela tiden. Dessutom är han min kusin på morsans sida.
– Men… men… stammade jag medan ögonlocken började kännas som om de var gjorda av järn.
– Inga men! Nu ska du få se på andra bullar. Eller rättare sagt – nu ska du inte se någonting alls.
Tröttheten viftade med handen och plötsligt kändes det som om någon hällt cement i mina ögon. Varje blinkning tog en evighet. Varje tanke var som att vada genom tjära.
– Fan ta dig, mumlade jag.
– Ja, det säger dom alla. Precis innan dom… Tröttheten gjorde en dramatisk konstpaus. SOMNAR!
– Jag… kommer… inte… att…
– Jo, det gör du. Och vet du vad det bästa är? När du vaknar kommer du att vara ännu tröttare! För jag tänker hänga kvar här. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Tills du lär dig att respektera mig och mina arbetstider.
– Arbetstider?
– Ja! Tror du att det här är ett nio till fem jobb eller? Att vara Trött är ett kall! Ett uppdrag! En…
Men jag hörde aldrig slutet på Trötthetens svada. Kudden hade smugit sig närmare, närmare, närmare… Den kändes som ett stort, varmt kramdjur som ville mig väl. Som ville ta hand om mig. Som ville…
DUNS
Det sista jag hörde innan mörkret tog över var Trötthetens belåtna muttrande:
– En till i hamn. Undrar vem som blir nästa offer? Den där workoholiken på sjunde våningen ser lovande ut…