Slängde in några degar i kylen och tänkte att nu får de sköta sig själva till imorgon då jag ska till och storbaka. Drog mig tillbaka men hörde efter någon timme en massa oljud i köket. Det lär som om kylen hade bestämt sig för att hålla konsert. Den brummade som en full basist. Va i helvete, tänkte jag och smög ut i köket för att se vad fan som pågick.
När jag öppnade kylskåpsdörren möttes jag av ett inferno av klagomål och skrik.
– Flytta på dig din slemmiga jävel!, skrek Surdegen åt Pizzadegen som låg och mådde pyton efter gårdagens jäsning.
– Äh håll käften, jag har världens bakis. Vem fan var det som tryckte i mig extra jäst igår?, stönade Pizzadegen.
– Det var väl för att du skulle bli lite mer spännande för en gångs skull, fnissade den söta Bulldegen från översta hyllan. Hon hade alltid varit lite av en primadonna, söt på ytan men med en bitter kärna.
I hörnet satt Filodegen och filosoferade: – Men om man tänker efter, vad är egentligen meningen med att jäsa? Är det bara samhällets normer som tvingar oss att svälla upp? Borde vi inte få vara platta om vi vill?
– Håll käften med dina jävla pretentiösa teorier!, skrek Mördegen som hade träningsvärk efter gårdagens kavling. “Jag är så mör att jag knappt kan röra mig och du sitter där och försöker låta intelligent.”
Smördegen gled fram med ett inställsamt leende:
– Åh, stackars lilla Mördeg. Ska jag massera dig lite? Jag är ju så mjuk och följsam…
– Dra åt helvete med ditt lismande!, fräste Mördegen. “Du är ju bara en wannabe-croissant som inte ens kan hålla ihop utan att falla isär i hundra lager.”
Från nedre hyllan hördes en bruten svenska: – Hello friends! Why everyone so angry? We should make peace and love!
Det var Dough som hade led av viss språkförbistring efter att ha blivit importerad från England. Han försökte alltid medla men ingen tog honom på allvar.
Plötsligt hördes ett bubblande från burken längst in: – hickup Tjenare allihopa! Är det fest eller?
Alla degarna frös till is.
– Fy fan, det är Jästen!, viskade Surdegen.
– Låtsas som ingenting.
– Too late bitches!, skrattade Jästen,” Jag ser er allihopa och nu ska vi ha kul! Kom igen, dags att svälla lite!”
– Neeej!, skrek degarna i kör.
– Oh no! Not the expanding again!, klagade Dough.
– Resistance is futile!, skrockade Jästen och började sprida sina sporer.
Kakdegen som legat och varit helt värdelös hela kvällen suckade uppgivet:
– Varför måste det alltid bli så här? Jag som hade tänkt att bara ligga här och inte göra någon nytta…
– Det är för att du är en mes!, skrek Surdegen. “Du vågar inte ens jäsa naturligt som jag!”
– Natural is overrated!, ropade Dough glatt, fortfarande omedveten om att han bytte språk mitt i meningarna.
Smördegen började gråta teatraliskt: – Ni är så elaka allihopa! Jag som bara försöker sprida lite kärlek och smörighet…
– Åh håll käften!, röt Mördegen. “Du är lika falsk som margarin!”
Filodegen fortsatte oberörd: – Men om man ser det ur ett existentiellt perspektiv…
– SHUT UP!, vrålade alla andra i kör.
Jästen började skratta maniskt medan den spred sig allt mer: – Kom igen nu mina små vänner! Dags att växa lite! Eller som min kompis Vinterkräksjukan brukar säga – det är inne att svälla!
– Nej fy fan!, skrek Pizzadegen, “Jag har redan världens baksmälla, jag tål inte mer jäsning nu!”
– That’s what she said!, ropade Dough glatt, uppenbarligen nöjd med att ha snappat upp lite modern engelska.
Jag stod där i mörkret och bara gapade. Aldrig hade jag trott att det kunde vara sådan dramatik i kylen. Smördegen började sjunga “All by myself” medan den sakta rann ut över kanten på sin form. Mördegen låg och stönade av träningsvärk. Filodegen citerade Nietzsche. Pizzadegen kräktes lite i sitt hörn. Surdegen bubblande argt. Kakdegen fortsatte att vara värdelös. Och över alltihop härjade Jästen som en besatt samtidigt som Dough försökte översätta alltihop till bruten svengelska.
– Please friends! Why can’t we all just be friends and make peace and bake together?
– Därför att vissa av oss har SJÄLVRESPEKT!, skrek Surdegen, “Vi behöver inte någon jävla jäst för att bli stora och starka!”
– Men snälla, låt mig massera bort din stress, försökte Smördegen igen.
– Rör mig inte med dina flottiga fingrar!, morrade Mördegen.
Filodegen höjde rösten: – Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, jäser det då?
– VA!?, skrek alla andra.
– Sorry, wrong meeting!, sa Dough förvirrat.
Jästen började nu sjunga “Can’t stop the feeling” medan den spred sig ännu mer: – I got this feeling inside my spores…
– Nej nu får det fan vara nog!, sa jag och slängde igen kylskåpsdörren.
Genom dörren hörde jag ett dovt “Party pooper!” från Jästen följt av diverse svordomar på svenska, engelska och filosofiska termer.
De fick fan dega bäst de ville. Jag gick och la mig igen, men kunde svära på att jag hörde ett svagt “That’s what she said!” följt av allmänt stönande från köket.
Nästa morgon var alla degar märkligt uppsvällda och buttra. Bara Jästen verkade nöjd där den låg och småbubblade för sig själv. Filodegen hade skrivit en existentiell dikt på insidan av sin låda. Dough hade utvecklat ett helt nytt språk. Och Smördegen… ja, den hade rymt…
Från och med nu blir det bara färdigbakat bröd!