Jag klev på rulltrappan på T-centralen och kände hur måndagströttheten slog in. Framför mig stod en äldre dam med en gigantisk väska som blockerade halva trappan. Något hände med min hjärna…
swoosh
Plötsligt stod jag där i en skinande vit uniform med guldepåletter och en blänkande visselpipa runt halsen. T-centralen hade förvandlats till ett gigantiskt kontrollrum där hundratals övervakningsskärmar visade varenda rulltrappa i Stockholms tunnelbana. På min bricka stod det “Överinspektör för Vertikala Transportmedel, Rulle Larsson”. Tänkte i mitt stilla sinne heter inte jag Steffo?
– Stopp och belägg!, hörde jag mig själv vråla genom en megafon som materialiserade i min hand. Den där väskan bryter mot minst sjutton olika transportförordningar! Megafonen såg ut som en urholkad Hammarhaj. Skitläskig.
Kvinnan vände sig om, och hennes ansikte var en analog klocka där visarna snurrade baklänges. Rulltrappan under mina fötter började röra sig i vågor, som en mekanisk orm av stål och gummi.
Längre fram hade tre pensionärer med rullatorer format en barrikad. Deras rullatorer var nu cyborgförstärkta med lasersikten och små raketmotorer.
– Vi är Pensionärernas RulltrappsOrganisation, PRO!, ropade de i kör medan deras rullatorer började hovra några centimeter över trappstegen. Ur högtalarsystemet strömmade sakta “Eye of the Tiger”. Där ser man tänkte jag, är det Rulltrappa som “R” står för? Så lite man vet.
En säkerhetsvakt klev fram ur väggen som om den var gjord av vatten. Hans uniformsknappar var små övervakningskameror som blinkade rött.
– Du har ingen makt här, viskade han medan hans walkie-talkie transformerades till en bläckfisk. Min Hammarhaj nafsade efter bläckfisken som sprutade ut svart gegga i luften.
Pensionärerna började skratta med ett metalliskt eko medan deras rullatorer formerade sig i attackposition. Små jetmotorer tändes under handtagen.
– Framåt!, ropade ledarpensionären vars hårnålar nu sköt små blå blixtar. För en värld där man får stå var man vill i rulltrappan!
Rullatorarmén närmade sig i perfekt formation medan “I’m Still Standing”, helt motsägelsefullt dånade ur högtalarsystemen. Ur min ficka kröp ett gammalt kvitto från Coop fram, nu levande och muterad till en liten pappersdrake som väste åt pensionärerna.
* knuff *
– Här kan du ju inte stå din lantis!
Jag blinkade förvirrat. En irriterad kostymkille med portfölj försökte ta sig förbi. Jag stod still på avstigningsplanet och blockerade hela passagen, precis som alla dessa människor jag just drömt om att disciplinera.
Pensionärerna med sina jetmotordrivna rullatorer försvann som morgondimma ur mitt huvud. “I’m Still Standing” tonade ut till tunnelbanestationsbrus. Min skinande uniformsjacka var återigen en sliten kavaj, och guldepåletterna… tja, de hade nog aldrig existerat utanför min dagdröm.
Med en rodnad krypande upp för nacken klev jag åt sidan. Bitter ironi att jag, Överinspektören för Vertikala Transportmedel, själv stod som ett trafikhinder överst i rulltrappan.
I fickan prasslade mitt gamla Coopkvitto cyniskt. Vissa dagar är det bäst att bara erkänna att man själv är den där idioten man alltid klagat på…