Jag avskyr den där blicken. Det där snabba ögonkastet.
Som jag får.
På tunnelbanan. I bussen. I matkön. Krogkön. På McDonald’s när man frågar om stolen bredvid är ledig. Blicken som förmedlar avsky utan ett enda ord. Som sårar mer än tusen verbala nålar i hjärtat, som gör ondare än tusen fall nedför hårda cementtrappor.
Som bara jag får.
Den där blicken som jag alltid får av andra som inte ser ut som jag gör. Som visar att vi är olika och att den person som avlossar blicken anser sig vara bättre, finare, ädlare, renare, ståtligare, förmer, värdefullare, viktigare, har större rätt till tillvaron, mer rätt till en plats i gräddfilen. Jag har inga lyten, inga men, inga psykiska störningar. Inga mentala eller kroppsliga defekter.
Ändå får jag den blicken.
Ibland är det inte bara en blick, det kan vara en krökning på läppen, lite subtilt sådär, men ändå fortfarande så pass tydlig så att innebörden inte går att missta sig på. Det kan vara en kroppsrörelse, till exempel när man sätter sig på den tomma innerplatsen på bussen eller tunnelbanan, så får alltid personen en ryckning i kroppen och sätter sig så långt ut på sin sits som det är möjligt.
Vad är det, luktar min hudfärg illa?
Tror du att du blir smittad av färgen på min hud? Är jag mindre värd som människa än du är, på grund av att ljuset bryts annorlunda mot mina pigment? Varför solar du då solarium eller på stranden? Tro mig, om du skalar av huden på dig själv och därefter mitt skinn så lovar jag dig att blodet innanför är lika rött, att mjälten har samma färg, muskelvävnaden ser i princip likadan ut och har samma funktion. Sätt en kniv i magen på dig själv och en i min mage och vi lider lika mycket, går igenom samma ångest, behöver lika mycket läkarhjälp, lika lång rehabilitering. Våra nära och kära oroar sig lika mycket. Jag blir lika blöt som du när jag badar, mina fingrar skrumpnar på exakt samma sätt efter tre timmar i badet. Solens strålar strålar exakt lika mycket över dig som över mig, den gör ingen åtskillnad på över vem den strålar även om min hudfärg måhända kan hantera vissa av strålarnas egenskaper på ett annorlunda sätt. Det behöver inte betyda att min hud hanterar solen bättre eller sämre. Det beror på vilken syn man har på vetenskapen och medicinska konsekvenser av för mycket eller för lite sol. På det hela taget svettats jag lika mycket som du om jag svettats, jag fryser lika mycket som du fryser när jag väl fryser. Jag ogillar iskalla ishavsvindar på precis samma sätt som du gör.
Jag ogillar din blick, jag ogillar ditt sätt att rynka på näsan när jag sätter mig bredvid dig på den lediga platsen i restaurangen, i tunnelbanan eller på bussen. Din plastpåse har inte ett större behov av att sitta ner efter en lång dag på arbetet som jag har. Din plastpåse betalar inte skatt till vår gemensamma välfärd. Skattemyndigheterna i detta land gör ingen åtskillnad på hur mycket skatt som ska betalas baserat på hudfärg. De skall ha sina procent oavsett om jag är grön, svart eller vit. Kronofogdemyndigheten hanterar inte människor olika baserat på färgen på skinnet. En Volvo som kör på mig kör inte på mig hårdare eller med mer hat bara för att jag har en annan nyans på mitt skinn.
Däremot kanske föraren gör det.
Så varför ger du mig den blicken? Vad har jag gjort dig?
Vad i helvete har färgen på ett skinn gjort dig?
Läs även andra bloggares åsikter om nyanser, skinn, hud, fördom, hets, rasism, sol, pigment, blickar, skattemyndigheten, förnuftfrämlingsfientlighet, invandring, sjumilakliv, veckans bloggtema, bloggvärldsbloggen ,
Jag hoppas att jag inte ger ngn en blick vem det än må vara, men jag måste erkänna att jag drar åt mig kläder och sätter mig så långt bort från den som sätter sig bredvid, som jag kan. Men det gör jag med ALLA. Norrmalmtanten som stinker parfym, småbarnsföräldern med kräkfläckar, svettiga gympersonen eller helt enkelt bara en vanlig svensson. Känner jag dig inte, så vill jag inte sitta nära. Kanske löjligt, men jag vet inte vad folk har för hyggiienvanor.
Så kanske det inte är diskriminering på gång, utan en lätt släng av bacillskräck.
Bra skrivet, och sorgligt… Jag är säker på att många blickar är precis som du upplever dem, men jag tror också att vissa blickar kommer sig av osäkerhet, okunskap och ren och skär dumhet. Bläng tillbaka.
Kram
Fuck ’em. Jag förstår vad du säger. Jag förstår inte hur man ger bort såna blickar. Det kommer jag aldrig att förstå.
Fuck ’em. Bra skrivet. Orsak och verkan. Nu blev jag förbannad som fan.
För djävligt, alltid varit och kommer alltid vara för djävligt.
En polare i Leeds som närmar sig halvseklet som jag, sa att han gått från “neger” på sjuttiotalet till “annorlunda” (en period med lite mindre blickar) till de senaste årens “potentiell muslim”.
Undrar om det är liknande i Svedala eller har det alltid vara samma skit?
Det är en gåva att möta människor – oavsett bakgrund, social status, ålder, osv… visst är det lite synd om dem som skärmar av – det är ju de som går miste o så mycket 🙂 Synd för dem! Vi andra kan ju glädjas åt goa vänner, erfarenheter och ett rikare liv 🙂
Innebär inte att man behöver älska alla- men möta alla.
Publicera detta på fler ställen, please. Otroligt bra skrivet och otroligt viktigt!
Mycket bra skrivet. På ett mycket illustrativt sätt gör du tydligt vad det här egentligen handlar om – människors lika värde. Och hur långt vi har kvar till ett jämlikt samhälle.
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Väldigt intressant reflektion tycker jag. Håller dessutom med.
Oj, vilken klockren text! Helt fantastisk! Precis så där upplever jag det, fast genom barnen. När de var små så förstod de inte… Men jag som mamma såg och förstod och ibland blev jag arg men ibland kändes det som om mitt hjärta brast.
Tack för att du delar med dig. Jag lägger också in din länk i det samlade inlägget om bloggare mot rasism:
http://tonarsmorsa.se/2009/10/11/bloggare-mot-rasism/
nu är det väll någon som är lite på dåligt humör.
kanske du skulle lära dig att inte bry dig om va andra tycker.
Väldigt fint skrivet- och mycket ärligt. Det spelar ingen roll om man har ett handikapp, eller om man har en annan hudfärg/utseende än normen. Det är inte en anledning för att psykologiskt spotta på någon. Jag vet hur det känns, trots att jag upplever det sällan.
Helt fantastisk post. Jag blir arg, ledsen och berörd. Mest av allt skakar jag på huvudet. Jag kan verkligen inte förstå vad det är som ger den där blicken.