Facebook the Fakebook

Jag har inga coola vänner. Fejsbok har fått mig att inse att min vänskapskrets består av töntar, freaks och tråkpåsar. Att man endast av barn och galningar får höra sanningen är ju en gammal devis, som vi väl alla känner till. Och fyllon också som med sina “öh du där! du e shå jevla ful schå du nästchan förtjänar schpö!” kan få vilken självbild som helst att krackelera. Jag lägger till och av sina vänner bör man få sanningen levererad. Och hur ont det än gör er så är det inget jämfört med insikten att jag bara har lallare till vänner. Från a till ö. Fy fan!

Hur kul är det på en skala egentligen att jag inte känner någon cool? Skitjobbigt att logga in och få en request från ytterligare någon som stampar omkring i utkanterna av hipplösheten. Som kommer ifrån förorten nördsta eller ännu värre från hoodsen looserville. Som solkar min glans. Jag hatar insikten och den där jobbiga känslan av att jag kan få mig ett stänk av coolhet om jag känner någon som kanske känner någon cool. Typ närma mig långsamt. Som att glida förbi kön med frasen “jag e med dom” och innan någon av “dom” hinner säga “han e inte med oss” har man hastat in och handklovat sig fast i baren och svalt nyckeln.

Häromdagen såg jag att en polares polares polare var polare med Magnus Betnér. Fan va coolt tyckte jag och kastade en get på polaren ( i Facebooks-världen är det kutym att kasta getter på varandra för att visa vilken rolig prick man är, man kan också om man känner för att fetischa lite moona någon. Men jag gör det bara med folk jag är riktigt nära. Moonande känns på något vis lite personligt. Lite för nära in på liksom. Men jag blygs inte att erkänna att jag drunkdialeat som fan), för att komma lite närmare Magnus. Sen så insåg jag att jag inte gillar Magnus Betnér…eller jag och jag… jag råkade nämna för frugan att jag kanske höll på och bli polare med Betnér varpå hon nämnde att jag inte tålde honom. Hade jag redan glömt det? Och det hade jag ju tydligen. Plötsligt hamnade jag i den hemska situationen att jag borde radera min polare som var polare med polaren till Betnérs polare. Vem fan vill vara polare med polaren till polaren till Magnus Betnér? Inte jag. Tydligen. Magnus är en tönt, alltså måste min polare vara en tönt…vilket innebär att jag är en tönt. Och allt har sitt ursprung i Magnus. Ere konstig att jag inte gillar honom då?

Eller ?

Tillbaka till ruta ett igen. Jag satt och duckade som fan från nördiga requester att adda folk. Selekterade som fasen och tänkte hur fan ska jag klättra på den sociala facebookiga stegen. Och så bara pang på! Som en oväntad blixt kom jag på tricket att få skitmånga polare och bli den klart mest lysande stjärnan i fejsbooken. Så enkelt! Så smidigt! Genialt ta mig fan! Man tar ju sig givetvis någon annans “coola” identitet. Jag letade efter E-type och eftersom han inte hade lagt upp så snodde jag bara hans namn direkt, och indirekt alla hans polare. Jag gör inget annat än addar skitcoola personer nu.

Och kom inte och säg att det är svårt att copycutta E-typens liv. Lite koll i skvallertidningarna och en turneplan så är man hemma. Att det inte är mig de 2800 wannabena vill vara polare med spelar ingen roll i sammanhanget. Min E-type är värsta polaren med Steffo, och eftersom ringar-på-vattnet-effekten sprider sig blixtsnabbt i denna skitnödiga-självhävdande-se-mig-bekräfta-mig-värld så finns det inte en käft som vågar tacka nej till att bli polare med Steffo, som är bundis med E-type.

Nu ska jag bara photoshopa in mig på en rätt fräck livebild där jag spelar nyckelharpa. Ingen kommer att tro att det är ett fotomontage eftersom jag är så grym på Photoshop.

Så enkelt! Ha ha ha

[tags] facebook, cool, e-type, magnus betnér, töntar[/tags]