Räkna svingarna… del 3

Hjärtat hoppade upp och befann sig i trassel med gomseglet vid detta oväntade skrik och skede i mitt liv. Jag vill minnas att gomseglet muttrade något om ” hörru här finns det inte hjärterum – håll dig på kant”. Därav mitt gutturala läte:

– Grrumaum…uaä…öh?
– Det var inte igår va, eller…va e de för dag idag? Fredag…hm…låt se, då måste det ha varit torsdag igår…och vi fikade ju igår …va eller äh. Skitsamma, kul att se dig gamle vän. Men du svarade inte på min fråga, vad gör du här? Vänta! Vänta låt mig gissa. Förresten så ringde jag dig idag, tänkte att du inte skulle banga en fylla. Gissa vem jag mötte i stan idag? Du kommer inte att tro det, men jag lovar dig att det är dagens sanning. Kross my heart och allt det där. Åh! Marlboros, jag tar en, e så jävla trött på att rulla John Silver, förresten jag tar två, jag menar du kan ju inte röka upp alla på en gång och jorden kanske går under imorgon och hur retligt skulle det inte vara om man hade några oupprökta cigg kvar. Du måste se min nya tavla jag målade inatt. Den är så jävla läcker. Jag kallar den livet. Har du förresten lust att köpa min kamera, du får den för två kalla, jag ska köpa in mig på en pocketkamera istället. Hur går det med bandet förresten. Hälsa gitarristen nästa gång ni repar, jag var nämligen ute och söp med honom häromdagen, en mycket sympatisk snubbe, ska du inte presentera mig?, avslutade Denny sin monolog, som är en utav mina bästa vänner.

Jag känner ingen som kan konsten att leverera så mycket skitsnack på så kort tid utan att behöva andas. Jag har påpekat att han borde lämna in sin kropp till vetenskapen.

– Öh…det här är…eh…vad heter du förresten?
– Marie!, sade räkdamen.
– Hälsa på Marie, sade jag med en teatersvepning till Denny.
– Kul att ses, du är säkert en trevlig person med drömmar och planer och det skulle säkert vara en spännande resa att få ta del av din världsbild någon dag. Kanske nästa gång eller i ett annat liv. Lev väl till dess och allt det där, sade Denny och drog bryskt upp mig ur stolen, varpå han ledde mig till baren.
– Öh! Du där! Just det du i baren, två stora stark och inget knusslande nu, till brädden fyllda glas! Va? Det är klart jag snackar med dig. Herregud! Tror du att jag snackar med mig själv eller…seså lite mer arbete med de grå du borde ha uppe i huvudet om jag får be, tack. Lite tempo också, vi har inte hela dagen på oss. Hasta nu över till kranen och slå upp två, ser du mina fingrar, två, en…två, två stora och inget knussel. Men för fan, du har ju betalt för att jobba så sluta upp med dina fåniga försök att likna en uppstoppad jävla alligator utan…
– Denny, Denny, Denny!, skrek jag.
– Va fan vill du då, ser du inte att jag försöker snacka med pseudokyparen eller…
– Ursäkta min vän, sade jag till kyparen som hade en väldigt ohälsosam röd ton och gav Denny ett betvingande ögonkast, men fortsatte jag, han har haft en hård vecka, tjejen gjorde slut, bilen blev stulen…
– Bil, avbröt Denny, vadå för bi..
– Käften, sa jag, var var jag nu…jo bilen vart snodd, lägenheten brann ned, han har också till råga på eländet tappat plånboken med leg, bankkort, försäkringsbevis och månadskort och pricken över i:et så fick han sparken från sitt jobb, så om jag vore dig skulle jag inte bry mig om hans babblande, avslutade jag och log inställsamt mot kyparen.
– Bergis?, sade kyparen.
– Dagsens sanning och allt det där, sade jag och gav Denny en spark på smalbenet då jag såg att han andades in för att leverera en historia som till stora delar skulle motsätta sig min korta beskrivning ovan.
– Ajee…va fasen, skrek Denny.
– Såja det löser sig nog. Du måste se silverranden i regnmolnet. Bakom molnen och allt. Solen skiner snart över dig igen. Såja, sade jag till Denny och klappade honom medkännande på armen.
– Just det. Det löser sig, sade kyparen. Faktum är att jag bjuder er på ölen resten av kvällen.
– Nä men…det är alldel…
– Jo jo. Jag insisterar. Ni får vad ni vill i drinkväg ikväll. Huset bjuder. Mina sorger och bekymmer är intet gentemot din väns. Jag tror faktiskt att det är i klass med Hamlets om inte värre. Macbeth är vi jämförelse en snubbe som hade mycket att glädjas över. Jag är verkligen ledsen för din skull.

Hade inte bardisken varit emellan oss svär jag på att bartendern hade gett Denny en kram.

– Tack tack, sade jag. Verkligen hyggligt av dig, men kan vi få två stora starka öl till det där bordet. Jag tror att det är bättre om vi sätter oss ned vid ett bord.
– På momangen, ni behöver bara ge mig ett tecken så kommer jag över med den äskade drycken.
– Fint, sade jag och log. Vände mig om till Denny och sade, ska vi sätta oss gamle vän? Jag är här för din skull, idel öron topsade och rengjorda som fan, varpå jag lotsade honom bordvars. Han haltade lite lätt vilket fick mig att inse att jag hade missbedömt kraften av min spark och stålhättans inneboende hårdhet.
– Vadå bil? Vadå pluska…, sade Denny och jag förstod honom såväl.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…