Räkna svingarna… del 2

Tungan gned sina händer och kände att händelserna artade sig och att vi bara var några nedsättande epitet ifrån en ny bira.

– Nej… eh… jag menade…vänta, försökte jag och insåg att mina chanser att bekanta mig lite med hennes troskant senare ikväll reducerades till det absolut minimala.
– Haru sett dig själv i spegeln, va, skrek hon upprört.
– Ha ha, gurglade jag fram, med förhoppningen att hon skulle finna det komiska i situationen.

Grejen är att när jag väl har fått vittring på ett par troskanter släpper jag inte bytet hur lätt som helst. Jag lovar att lejoninnor skulle kunna få ett par matnyttiga tips hos mig angående jakt, strategi och fokus vid nedläggning av byte. Få kvinnor har överlevt charmattacken jag är i stånd att leverera om det vankas handpåläggning med inbyggt avlirkning av ett par stringtrosor i storleken förnuftsvidrig small.

– Håll käft!, skrek hon hysteriskt.

Vilket fick mig att minnas min gamla hund Dino, som när han ville sköta sin toalett inte nöjde sig med att titta mig milt och tillgivet i ögonen och med ett gnyende påpeka för mig att han inte skulle förakta ett träd eller två. Nä då. Dino, som för övrigt var en Nordkanadensisk vårtvinsströvare av den mindre rasen, levde enligt devisen: NU! Inget trams med att gny och fåna sig. Ett skutt upp i mitt knä, fixera närmsta kind, ett spott i nävarna för att därefter ge mig en vinge, under tiden givandes sig själv uppmuntrande rop som lät ungefär som ” voff, vov, voooov, vaoff. Voooov!”. Jag tror att det betyder i nu nämnda ordning ” Heja! Mera! På´n ba! Sicken pärla! Kom igen din lallare!” Dessa tvekamper som Dino och jag hade på den gamla goda tiden fick mig alltid att känna mig illa till mods. Tjejen mittemot mig gav mig dessa likvärdiga illa-till-mods-känslor.

– Om jag såg ut som en äggsjuk höna vilket du gör, fortsatte hon, så skulle jag tänka ett par gånger innan jag delade med mig av mina åsikter. Vem fan gav dig luft!

Ilskan hon gav prov på förstärkte bara mina misstankar att trosorna med all säkerhet satt jävligt tight.

– Höna? Men va fan! Jag är ju en man! Äggsjuk tupp menar du väl ändå?
– Vilken jävla tupp lägger ägg?
– Jaså är det det det betyder? Jag trodde att det var någon som var trött på ägg alternativt ätit för många ägg, sade jag fundersamt. Och fortsatte vadå ser ut som?
– Du hörde vad jag sa!
– Men…
– Förresten tar jag tillbaka äggsjuk höna, du ser mer ut som en föräldralös binnikemask, som till råga på eländet mist aptiten.
– Gör jag, undrade jag häpet.

Jag menar jag har alltid tycket att jag inte ser allt för illa ut. Okej, naturen kunde ha varit lite mer frikostig och inte knusslat så när den byggde upp kroppen. Lite mer generositet med triceps och biceps omfånget och jag skulle gett tummen upp åt naturen. Faktum är att det skulle ha besparat mig en del obehagligheter under min skolgång.

– Värsta losermasken. En tafatt jävla…
– Näpen, avbröt jag
– Va?, sa hon och såg ut som ett frågetecken.

Här såg jag min chans att rädda masken, alltså inte binnikemasken, fuck den! Utan den bildliga masken och situationen. Med ett av min outgrundliga leenden kombinerad med en lätt darrning på höger ögonbryn sa jag:

– Näpen!, och för att undvika alla eventuella missförstånd klämde jag in ett nytt ”näpen”.
– Va sade hon och såg ut som ett pocherat ägg
– Jo, så här är det. Jag skulle säga näpen men i hastigheten vart det nipprig så istället för du är det näpnaste jag sett blev det du är den nipprigaste jag sett, log jag.
– Vadå näpen, och hennes likhet med ett pocherat ägg blev riktigt twilightläskigt.
– Du e den näpnast tjej jag har sett idag, klargjorde jag en gång för alla.
– Åh…hi hihi, fnittrade hon då hon insåg att allt bara var ett enkelt missförstånd.

Nöjd över att våra misshälligheter var ett minne blott förslog jag en delning av en flaska vin. Förslaget stöddes enhälligt av båda parter.

Om jag lite lätt i förbigående nämner att den följande konversationen i stort sett handlade om räkmackor, ansjovissmörgåsar, skinkmackor och liknade, så kanske ni förstår den ångest som hemsökte mig och knackade på i samma sekund som jag insåg att hon arbetade som kallskänka. Med ett halvt öra lyssnades till hennes osammanhängande pladder om hav av räkor, oceaner av ansjovisar, sjöar av majonnäs, jobbade jag in en koncentration på vinflaskan på bordet. Det tog inte lång stund innan jag beställde in en ny flaska. När den var uppdrucken och efter att ha eldat upp alla hennes tändstickor fann jag mig vara ett offer för en smygande känsla av tristess. Med andra ord, jag ville bort från denna räkbegeistrade dam. Räkor i all ära men de ska helst hålla sig på havsbotten. Inte vi ett rendez-vous på en rockklubb. Jag började tappa intresset för att lirka in mig på insidan av hennes trosor. Förmodligen skulle jag hitta något räkskal där strax bredvid musslan och det vette fan om jag var intresserad av. Så långt allt väl men hur ska jag komma ifrån henne utan att såra hennes känslor. Noblesse oblige menar jag.

– Luther! Din gamla räv! Vad gör du här?, skrek någon plötsligt snett bakom mig.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…