Bitter…Jag? Ähhh!!! del 19

KAPITEL 11 eller Ytterligare en dag på Lastkajen

Jag visste det!!!

När jag lämnade min illaluktande lilla svindyra andrahandsetta, mötte jag ett gäng killar i min trapp som stod och hade konferens om hur de bäst skulle dra sladdar. Jag är vanligtvis totalt ointresserad av vad som sker runt omkring mig men denna gång kände jag att någonting stort var på gång i huset. Jag frågade en av dem som höll en tång i handen och såg ut som om han hade tillräckligt mycket överlevnadsintelligens för att kunna agera i ett interaktivt samspel, vad som var i görningen.

-Vad händer snubben?

Som om mitt liv inte kan suga hårdare, säger killen att de håller på att installera kabelteve och höghastighetsinternet i huset. Jag har ringt och skrikit på fastighetsägaren om att jag vill ha kabel i huset, men jag kunde lika gärna framställt min begäran åt en död mullvad. Totalt stopp har det varit på den fronten. Och det har varit många teleringningar till mig på kvällarna från mina vänner som har sagt, sätt på det eller titta på den kanalen….osv. Jag har alltid i dessa lägen tungt sagt att jag endast har ettan, tvåan och fyran. Bittert har en del av dem påpekat.
Senast i förrgår var det en tjej som kollade på min lägenhet, eller egentligen Linus lägenhet, som är beredd att hosta upp hundra kalla lakan för hyreskontraktet. Då vet jag! Hoppas bara att jag hinner kolla på lite kabel innan jag kastas ut. Det finns ju en och en annan porrfilm man inte har sett, menar jag. Slutar väl med att jag får en liten etta i någon förort, givetvis utan kabel. Och förmodligtvis i en förort på en helt annan sida av stan än där jag jobbar.

Fan… nu har jag kommit in i en det-kunde-vara-värre-läge. Det är nästan så att jag börjar trivas på Lastkajen. Som det ser ut nu så kan jag nästan tänka mig att vara kvar för att få uppleva känslan vid sextifem tagg. Typ ta en pension och få mig en guldklocka för lång och trogen tjänst. Om inte annat för att visa dem alla och ge dem en lång näsa. Fast den längsta näsan som någon skulle ha vore väl jag.

Swoosh!

Vad var det där? Ditt liv grabben, ditt miserabla liv. Trettiotvå år på Posten, och vad fick du för det en jävla guldklocka, som du kunde ha köpt i Gula Tidningen för en spottstyver… jävla looser.

Idag innan jobbet gled jag förbi John för att få skjuts till jobbet. Vi chillade en stund och surfade på nätet ett par minuter. Sen tog vi en promenad med hans tjejs hund och det var bland det roligaste jag gjort på länge. Hunden är liksom åttio människoår och gör precis vad som faller henne in. Pensionär. Hon har liksom kutat färdigt efter pinnar och lagt ned spela död tricket. Hon är nästan döv och John fick tokvissla en centimeter från henne för att hon skulle följa honom. Ungefär som min gamla katt som jag ärvde av min far. Hon hade också en egen personlighet.

Fast kan en katt ha personlighet eller har hon en kattlighet? I sådana fall har en hund då en hundlighet? Hur som helst så sket hon vart hon ville och hade sig. Vart hon lack på mig så visade hon mig det så att jag inte kunde missförstå henne.

Hur som haver så skulle vi dra upp till bilen som stod uppe i centrum och på vägen dit så hör vi hur det repas i Sätra skolan. Det var där vi en gång började. Jag kände igen trumljudet och John trodde att de förmodligen spelade på samma rigg som vi en gång gjorde för sjutton år sedan. Jag höll tillbaka en tår av sorg. Jag minns den dagen för sjutton år sedan då jag klev in i samma rum osande av en massa rockstjärnedrömmar. Idag luktar jag mest en massa dammiga avgasrör. John klappade mig medlidsamt på axeln ungefär som om han visste vad för emotioner jag gick igenom.

Vi kom en halvtimma försenat till jobbet.

Med flit.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…