Gravitationsallergin

Häromdagen vaknade jag upp och kände direkt att något var fel. Inte fel på det där vanliga sättet när man har druckit för mycket billigt rödvin och försökt övertala frugan om att man definitivt kan laga en trerätters middag klockan halv två på natten. Nej, detta var något helt annat.

Jag låg i sängen och försökte sätta fötterna på golvet, men de bara… studsa tillbaka. Som om golvet hade förvandlats till en jävla studsmatta. Jag försökte igen. Samma sak. Mina fötter vägrade helt enkelt ta kontakt med underlaget.

– Men va fan, muttrade jag och kände hur jag började sväva uppåt mot taket.

Frugan vaknade av mitt flämtande och stirrade på mig där jag hängde som en misslyckad ballong under taklampen.

– Vad håller du på med? frågade hon med den där tonen som antydde att hon redan var beredd att skylla det här på mig på något sätt.

– Jag tror att jag har utvecklat gravitationsallergi, sa jag och försökte paddla mig nedåt med händerna. Det fungerade ungefär lika bra som att försöka simma i luft. Vilket tekniskt sett var exakt vad jag höll på med.

– Gravitationsallergi? Det låter som något du skulle hitta på bara för att slippa gå upp och fixa frukost.

– Skulle jag hitta på att hänga under taket? Kolla! sa jag och försökte demonstrera genom att göra en salto. Vilket resulterade i att jag snurrade runt som en trasig propeller och kräktes på väggarna. Från ovansidan.

Det visade sig att gravitationsallergi är en riktig grej. Fast det står inte i någon läkarbok eftersom läkarna själva drabbas så sällan att de glömt bort att dokumentera det. När jag till slut lyckades ta mig till vårdcentralen – genom att krypa längs väggarna som Spindelmannen med dålig balans – möttes jag av en receptionist som själv svävade en halvmeter över sitt skrivbord.

– Åh, sa hon när hon såg mig. Du också?

– Hur länge har du haft det? frågade jag medan jag höll mig fast i dörrkarmen för att inte flyga iväg mot ventilationen.

– Tre veckor. Det började när jag klagade på att livet kändes tungt. Tydligen tog universum det bokstavligt och bestämde att jag inte behövde vara tyngd av någonting alls längre.

Läkaren, som var den enda i hela byggnaden som fortfarande hade normal kontakt med golvet, förklarade att gravitationsallergi uppstår när kroppen helt enkelt får nog av att konstant dras nedåt.

– Det är kroppens sätt att säga “nu får det räcka med det här nedåtgående”, sa han och tittade upp på mig där jag flöt runt som en vilsen astronaut. “Tyvärr finns det ingen medicin mot det. Man får bara vänja sig.”

– Vänja sig? Men hur fan ska jag kunna arbeta? Äta? Duscha?

– Kreativitet är nyckeln, sa läkaren och pekade på en broschyr. “Livet med gravitationsallergi – tips och tricks för den svävande vardagen.”

Det visade sig att gravitationsallergi inte var så ovanligt som man kunde tro. Det fanns hela supportgrupper för oss som drabbats. Vi träffades i lokaler med högt i tak, naturligtvis, och pratade om våra upplevelser. Som Gunnar som utvecklade allergin efter att han en gång för mycket sagt “det här jobbet drar ned mig”. Eller Astrid som fick nog av att “känna sig tyngd av ansvaret” och nu svävade permanent på två meters höjd.

Det värsta var inte att vara tyngdlös. Det värsta var alla de där jävla kommentarerna från folk som fortfarande var fast vid marken.

– Kan du inte bara… tänka dig ned? frågade grannen när jag försökte hämta posten genom att hänga upp och ned från brevlådan.

– Har du provat att äta mer? undrade min chef när jag kom flytande in på kontoret, genom fönstret som ett misslyckat luftskepp.

– Kanske är det psykosomatiskt? föreslog frugan när hon fick nog av att jag konstant flöt runt och skuggade hennes varje steg eftersom jag inte kunde stanna någonstans.

Men det fanns fördelar också. Jag kunde nå de där dammråttorna på toppen av bokhyllan som hade samlats där i åratal. Jag slapp köa i butiker eftersom jag bara kunde sväva över huvudena på alla andra. Och när folk var taskiga mot mig kunde jag bara flyta iväg, bokstavligt talat.

Det enda riktigt jobbiga var när vindstyrkan ökade. Då förvandlades jag till en mänsklig drake och fick hålla mig fast i lyktstolpar för att inte blåsa iväg till Norge.

Efter några veckor började jag faktiskt tycka om det. Det fanns något befriande i att inte vara bunden av samma regler som alla andra. Att kunna se världen från ett annat perspektiv. Bokstavligen.

Fast frugan var fortfarande inte övertygad.

– Du gör det här bara för att slippa dammsuga, anklagade hon när hon såg mig vila mot taket och läsa tidningen.

Och visst fan. Kanske hade hon en poäng. Men även om gravitationsallergin skulle visa sig vara psykosomatisk, så var det i alla fall den mest kreativa ursäkten jag någonsin kommit på för att slippa hushållsarbete.

Plus att utsikten härifrån uppe var faktiskt helt okej.