Idag bestämde jag mig för att bli en av dem. Ni vet vilka jag pratar om. De där kollegorna som alltid hittar något att klaga på. Som går omkring och suckar över allt från väderprognosen till hur luftkonditioneringen låter. Som muttrande konstaterar att godiset i receptionen inte bara har blivit hårdare utan också tappat både färg och smak. De där som anser att glaset alltid är halvtomt, helst med något äckligt i botten också.
Jag vaknade upp denna morgon och tänkte: “Fan, varför ska jag gå omkring och vara positiv hela tiden? Varför ska jag vara den som alltid säger att ‘det löser sig’ och ‘imorgon är en ny dag’? Måste jag verkligen vara den där jävla solskensmänniskan som alla vänder sig till när de behöver muntra upp sig?”
Nej. Inte idag. Idag skulle jag bli Surmule-Steffo. Den bitre, den som aldrig är nöjd. Den som hittar fel på precis allt.
Jag började direkt vid frukostbordet.
– Kaffe igen? muttrade jag dystert. Samma jävla bryggning varje dag. Och varför smakar det alltid som om det är kokt på gamla strumpor?
Frugan tittade förvånat på mig.
– Du brukar ju gilla kaffe…?
– Gillar? Jag överlevde på det förut. Men nu när jag verkligen tänker efter så är det bara en brun vätska som gör en beroende och ger dålig andedräkt. Och koffein? Ptjt! En drog som samhället accepterat. Hade det varit kokain hade polisen ryckt ut.
Hon stirrade på mig som om jag precis hade förklarat att jorden är platt.
– Är du sjuk?
– Sjuk? Nej, jag har bara fått ögonen öppnade för hur förbannat tråkigt allt egentligen är. Kolla på smörgåsen här till exempel, sa jag och höll upp min macka. Torrt bröd, trist pålägg, samma jävla måltid varje dag. Varifrån fick vi idén att detta skulle vara “gott”? Det är bara att vi blivit hjärntvättade att tro det.
På vägen till jobbet fortsatte mitt gnäll.
Bussen var för sen. Naturligtvis. Och när den äntligen kom var den knökfull med levande döda som såg ut som om de kommit direkt från en zombiefilm. Alla stirrade ned i sina telefoner med tomma blickar. Förmodligen kollade de på videos av katter eller läste om vad någon influencer ätit till frukost.
Då såg jag den där snubben som alltid står och väntar vid samma hållplats som jag. Han brukar alltid nicka vänligt och le. Idag skulle han få sig en överraskning.
– Fint väder idag igen, sa han glatt.
– Väder? sa jag surt. Det regnar varenda jävla dag i det här landet. Vi betalar skyhöga skatter för att bo i en permanent dusch. Och de kallar det för “milt klimat”. Milt? Det är som att säga att en kall dusch är “uppfriskande”.
Snubben tog ett steg bakåt.
– Men det regnar ju inte.
– I mitt inre så jo.
– Eh…okej … men imorgon blir det kanske bättre?
– Imorgon? Har du kollat prognosen? Det ska regna resten av veckan. Resten av månaden troligtvis. Och även om det slutar regna så kommer det bara vara grått och dystert ändå. Som att bo inne i en gammal socka.
Han mumlade något om att han skulle kolla telefonen och försvann längre bort på perrongen.
På kontoret fanns nya möjligheter att gnälla.
Hissen var för långsam. Luftkonditioneringen gnisslade som en gammal skottkärra. Kaffet i automaten var ännu sämre än hemma – om det nu var möjligt. Kollegorna pratade för högt. Datorn startade för långsamt. Stolen var obekväm. Skärmen reflekterade för mycket. Toalettmysterierna på våning fyra var en katastrof.
Vid lunchen gick jag förbi receptionen där godisskålen står. Den där skålen som alltid är fylld med blandade karameller och som alla alltid tar från. Idag bestämde jag mig för att verkligen undersöka det här jävla godiset som alla verkar tycka så mycket om.
Jag tog en karamell och stoppade i munnen. Den var hård som en sten. Inte mjukt tuggmotstånd som man kunde förvänta sig, utan något som kräver käkmuskler tränade på nötknäppning.
– Ursäkta, sa jag till Kevin i receptionen. När köptes det här godiset egentligen?
– Öh… i måndags tror jag?
– I måndags? Det här har legat här sedan förra året. Kolla här, sa jag och höll upp karamellen som nu hade lossnat från min tand. Den har blivit vit runt kanterna. Och den har ingen smak. Det är som att tugga på parfymerad plast.
– Men… folk tycker ju om det…
– Folk tycker om det för att det är gratis. Hade du sålt det här för en krona styck hade ingen rört det. Det här är inte godis, det är dekoration som råkat bli ätbar. Typ.
På vägen tillbaka till skrivbordet hörde jag kollegan Mona säga något om att det var “mysigt väder för årstiden”.
– Mysigt? sa jag och vände mig om. Det är fyra grader och småregn. Hur i helvete är det mysigt? För vem är detta mysigt? Pingviner kanske?
– Ja men… man kan ju vara inne och…
– Inne! Alltid samma svar. “Man kan vara inne.” Vi betalar löjliga pengar för att bo här och så fort vädret blir lite jobbigt så ska vi gömma oss inomhus som skrämda möss. Varför flyttade vi inte bara till Spanien direkt?
– Du verkar lite… arg idag?
– Arg? Jag är inte arg. Jag har bara slutat låtsas att allt är bra när det inte är det. Janne på IT går runt och nynnar samma jävla låt varje dag. Skrivaren låter som en gammal traktor. Vattnet från kranen smakar klor. Och alla går omkring och låtsas att det är “helt okej” och “så är det bara”.
Mona backade sakta från mig.
– Okej… eh… jag ska bara…
– Ja, fly du bara. Typiskt. Första gången någon säger sanningen om hur skit allt egentligen är så springer alla och gömmer sig.
Resten av dagen fortsatte i samma stil. Jag klagade på ventilationen (för hög), den nya kaffeautomaten (för komplicerad), lunchen (för dyr för vad man fick), kollegorna (allt detta skrattande), trafikljudet utanför (för konstant), och till och med toalettpapperet (för tunt).
När jag kom hem på kvällen satt frugan och väntade på mig med armarna i kors.
– Så, sa hon. Vad var det här för något idag?
– Vad menar du?
– Kevin från ditt jobb ringde. Tydligen har du gnällt på allt och alla hela dagen. Han undrade om du var sjuk eller om något hade hänt.
Jag satte mig ner och kände plötsligt hur trött jag var. Inte fysiskt trött, utan mentalt utmattad.
– Jag… jag bestämde mig för att vara realistisk för en gångs skull.
– Realistisk? Du har varit en jävla gnällspik!
– Men allt jag sa var ju sant! Kaffet är dåligt. Vädret är skit. Godiset har blivit hårt. Luftkonditioneringen gör onormalt mycket ljud. Varför ska man låtsas att det inte är så?
Hon suckade och satte sig bredvid mig.
– För att… för att om man bara fokuserar på det som är dåligt så blir man galen. Ja, kaffet är inte perfekt. Men det värmer och vaknar man av. Ja, vädret kunde varit bättre. Men vi har tak över huvudet. Ja, godiset är gammalt. Men det är gratis och någon har gjort sig besväret att ställa fram det.
Jag satt tyst en stund.
– Så jag kan inte klaga på någonting alltså?
– Jo då, du kan klaga. Men inte på allt. Hela tiden. För då blir du en av de där människorna som alla undviker. Som går omkring som ett svart moln och drar ner stämningen överallt de kommer.
Jag kände hur det sjönk in. Hela dagen hade folk backat undan från mig. Mona hade flytt. Kevin hade ringt hem för att kolla om jag var sjuk. Bussnubben hade gått till andra änden av perrongen.
– Fan, sa jag. Jag har blivit en av dem.
– Precis. Du har blivit en gnällspik. Och det värsta är att gnällspikar tror att de är ärliga och realistiska, när de egentligen bara är tråkiga.
Dagen efter bestämde jag mig för att gå tillbaka till att vara den vanliga, någorlunda positiva Steffo. Kaffet smakade faktiskt helt okej. Vädret var inte så farligt – åtminstone regnade det inte. Och godiset i receptionen… tja, det var hårt som fan, men det smakade faktiskt lite kola ändå.
Men framför allt märkte jag hur mycket lättare det var att vara människa när man inte gick omkring och letade efter saker att klaga på hela tiden…