Eskils onsdagscroissanter är veckans höjdpunkt. Det är liksom hans grej. Hans sätt att visa att han bryr sig om oss, sitt team av trötta kodare och projektmänniskor. Han kommer alltid tidigt, går till det där fancy bageriet vid Odenplan, och levererar färska, varma croissanter till sprintmötet. Det är hans sätt att säga “ni är värda något extra”.
Och så har vi Marianne.
Hon kommer alltid fem minuter sent. Alltid. Som om det vore inprogrammerat i hennes DNA. Hon smyger in genom dörren med sin bruna Louis Vuitton-väska, mumlar ett “ursäkta” och sätter sig på sin vanliga plats mitt emot mig. Precis när vi andra har hittat den där sköna känslan av lyx i våra varma, krispiga croissanter.
Det börjar alltid likadant. Först kommer datorn upp ur väskan. Sen kommer kalendern. Sen kommer… burkarna. Små diskreta jävlar som hon radar upp bakom sin laptop som ett fort av exklusivitet. Som om hon bygger en mur av “jag-är-bättre-än-er” med hotellsnodda miniatyrburkar.
Idag ser jag minst fem olika. Jag känner igen den där med guldkanten – den är från något svindyrt ställe i Paris. Hon var noga med att berätta det förra veckan, även om ingen frågade.
Och så börjar ritualen.
Medan Eskil går igenom sprintbackloggen börjar hon. Först kommer servetten. Vit. Pressed. Vikt i en perfekt triangel. Sen kommer silverskedan. Inte en plastsked som vi andra dödliga skulle ha tagit med. Nej, en äkta silversked som säkert har ett namn och en egen stamtavla.
Med kirurgisk precision börjar hon dela sin croissant. Varje snitt är beräknat. Varje rörelse är som en dans. En dans som säger “titta vad ni missar”.
Jag försöker fokusera på Eskils genomgång av våra KPI:er, men det är omöjligt. För nu kommer ljudet. Det där förbannade ljudet av silversked mot glas när hon öppnar första burken. Det är så diskret att ingen annan skulle reagera, men för mig är det som fingernaglar mot en griffeltavla.
Och doften. Herregud, doften. Idag är det något med hallon. Kanske bergamott. Definitivt något som får min croissant att kännas som packad torrt wellpapp i munnen.
Lisa, som sitter bredvid mig, sväljer hårt. Jag ser hur hennes blick vandrar mot Mariannes perfekt komponerade frukostinstallation. Joar på andra sidan bordet har slutat anteckna och stirrar tomt framför sig, förlorad i doften av exklusiv marmelad.
Marianne tar en tugga. En liten, perfekt tugga. Hennes ögon sluts i något som kan likna gastronomisk extas. Ett litet, nästan ohörbart “mmmm” kommer över hennes läppar.
Jag tittar ner på min egen croissant. Den ligger där, övergiven och torr. Ett monument över klasskillnad och social oförmåga. För vem fan tar med sig egen marmelad till ett morgonmöte och inte bjuder? Vem är så… beräknande i sin egoism?
Eskil harklar sig. Han har tappat tråden i sin presentation. Hans blick vandrar mot Mariannes frukostfort. För ett ögonblick ser jag något i hans ögon. Sorg? Besvikelse? Hans croissanter, hans lilla försök att sprida glädje, har förvandlats till ett slagfält av klasskrig och passiv-aggressiv marmeladdominans.
Nästa onsdag ska jag komma försedd. Jag ska ta med mig en burk Bonne Maman. En stor jävel. Med smak av exklusiv fikon. Och ställa den mitt på bordet. För alla. Som en protest mot Mariannes mikroskopiska marmeladmonarki.
Men jag vet att jag inte kommer göra det. För det är så här det är nu. Det är så här onsdagar fungerar. Vi andra får nöja oss med att vara statister i Mariannes tysta matteater, medan våra croissanter torkar i skuggan av hennes exklusivitet.
Jag tar en tugga av min torra croissant och sväljer. Det känns som att svälja min egen stolthet. Den smakar papp och resignation.