Lilleman kom släpandes med matteböckerna under armen och den där blicken som får en att vilja gömma sig under sängen och vägra komma fram förrän gymnasiet är över.
– Pappa, kan du hjälpa mig med matten?
– Klart som fan! Vad är det för något?
Jag kastade ett öga på boken och kände direkt hur hjärnan började gå på tomgång. Vad fan är det här? När började de blanda bokstäver med siffror? X och Y och en massa parenteser som någon hade slängt in som konfetti i en ekvation.
– Det här är algebra, sa han med en röst som påminde om domedagsklockorna.
– Ah… algebra. host Precis. Det där med bokstäver och grejer.
– Ja, och jag fattar inte hur man räknar ut X.
– X ja… Den jäveln.
Jag stirrade på uppgiften som om den var skriven på fornegyptiska. “Om X + 3 = 15, vad är då X?” Herregud, vem bryr sig? X kan väl vara vad fan som helst. Låt X vara ifred. Men det kunde jag ju inte säga till grabben.
– Okej, kolla här. Om vi tar femton och drar bort tre så får vi… öh… elvaish.
– Elvaish?
– Ja, du vet, någonstans mellan elva och tolv. Mer elva än tolv men inte riktigt där än.
– Men pappa, det måste väl bli exakt?
– Det där med exakt är så 1900-tal. Nuförtiden kör vi med ungefärlig matte. Det är mycket mer miljövänligt.
Frugan gled förbi köksbordet och höjde på ögonbrynen.
– Miljövänlig matte? sa hon.
– Ja, precis! Mindre stress på siffrorna. De har det jobbigt nog som det är.
Lilleman tittade på mig som om jag just hade förklarat att jorden var platt och vilade på magen av en gigantisk överviktig soffliggare, svävande i rymden, som febrilt letade efter den försvunna fjärrkontrollen.
– Men i skolan sa fröken…
– Äh, vad vet fröken? Hon är säkert fast i det gamla tänket där allt måste vara så jävla exakt hela tiden. Två plus två är fyra, blah blah. Ibland är två plus två femisexåtti.
– Va?
– Ja, eller ta pi till exempel. 3.14 och en massa decimaler som aldrig tar slut. Helt crazy! Varför inte bara säga “ungefär tre och lite till”?
Kreativiteten kickade in, samtidigt som samvetet började tveka. Svetten började tränga fram i pannan medan jag försökte övertyga både mig själv och min son om att matte egentligen var mer som en konst än en vetenskap.
– Och det här med procent? Vem fan orkar räkna exakt? “Ungefär hälften” eller “typ en fjärdedel” räcker gott och väl.
– Men pappa, på provet måste jag ju…
– På provet skriver du bara “enligt den nya miljömedvetna matten blir svaret cirka…” och så slänger du in något som känns rimligt.
Frugan kom tillbaka med en kopp kaffe och den där blicken som sa “du gräver din egen grav här”.
– Steffo, ska du verkligen…
– Tyst! Jag håller lektion här. Som jag sa, X är troligen runt tolv. Plus minus några enheter. Beroende på väder och vind.
– Men det står ju att X plus tre är femton!
– Ja, men jag tror du ska se det mer som om det är bara är ett förslag. Matte handlar om kreativitet. Om att våga tänka utanför den fyrkantiga algebraboxen.
Efter en timmes kreativ matematik där vi uppfann helt nya tal som “sjutton-ish” och “närmare hundra än femtio”, gav frugan upp och ringde grannen som visade sig vara pensionerad mattelärare. Bosse i porten bredvid. Aldrig gillat karln!
Lilleman fick sin X uträknad på korrekt vis och jag fick en timmes föreläsning om vikten av att inte förvirra barn med påhittad matematik.
Men innerst inne vet jag att femisexåtti är ett helt legitimt tal. Det ligger någonstans mellan fem och sextio, närmare fem än sextio, men ändå inte riktigt där. Precis som min mattekunskap ligger någonstans mellan katastrof och katastrof plus tre.
Fast det där säger jag inte högt. Inte när grannen är inom hörhåll i alla fall.