Det började som en helt vanlig måndag. Jag skulle precis sätta tänderna i min första-kopp-lite-tjära-gör-gott-för-själen när mailen plingar till.
ping
“Hej, jag är sjuk och kommer att vara borta några dagar. Vid brådskande ärenden kontakta Steffo.”
Jag spottade ut kaffet. Lelle, din jävel! Jag kände igen hans taktik. Den där “sjukan” som alltid dök upp strategiskt när det var som mest att göra. Och nu skulle han dirigera om alla sina ärenden till mig? Think again sunshine!
Med ett elakt flin satte jag igång Operation Autosvarshelvete:
“Hej, tyvärr är jag också sjuk. Vänligen kontakta Lelle på något av följande sätt:
- Mobil (där hans autosvar hänvisar till mig)
- Mail (där hans autosvar hänvisar till mig)
- Teams (där hans autosvar hänvisar till mig)
- Skypemeddelande (där hans autosvar hänvisar till mig)
Vid extremt brådskande ärenden, försök igen via någon av kanalerna ovan.”
Jag fnissade ondskefullt när jag tänkte på alla stackars människor som skulle fastna i den digitala motsvarigheten till helvetets väntrum. Som en teknologisk version av Dantes inferno där varje nivå bestod av ett nytt autosvar som hänvisade tillbaka till utgångspunkten.
Efter lunch fick jag ett SMS från Lelle:
“Din djävel. Snyggt spelat. Stalemate?”
Jag svarade:
“Detta meddelande kunde inte levereras. Vid brådskande ärenden, vänligen kontakta avsändaren via officiella kanaler.”
Någonstans i IT-avdelningen satt säkert någon och undrade varför deras servrar gick på högvarv med att skicka automatiska svar fram och tillbaka mellan två “sjuka” medarbetare. Men det var det värt. Ingen kommer undan med att dumpa sina arbetsuppgifter på mig genom att gömma sig bakom digitala vidarekopplingar.
Game. Set. Match.
PS. På fredagen var vi båda mirakulöst friska igen. Konstigt hur det där funkar…