Det finns inget som får mig att må så bra som när jag är på dåligt humör. Inte för att jag är en sadist eller något, men det finns något terapeutiskt i att få andra att dela min misär. Som häromdagen när jag vaknade på fel sida sängen. Bokstavligt talat. Jag hade somnat med huvudet i fotändan vilket resulterade i att jag fick en tå i käften när frugan vred på sig.
– Men va fan, muttrade jag och spottade ut en bit strumpa som hade fastnat mellan tänderna.
Dagen kunde inte bli värre, tänkte jag. Men som alla vet är det precis då universum passar på att bevisa att det finns oändliga möjligheter till försämring. Kaffet var slut. Inte bara slut som i “vi måste köpa mer”, utan slut som i “någon har lämnat kvar tre korn i påsen och ställt tillbaka den i skåpet”. Den där någon var givetvis jag själv, men det hindrade mig inte från att muttra anklagande mot den osynliga kaffekornsräknaren som uppenbarligen hade flyttat in i vårt kök. Jag hytte med näven för att förstärka min frustration.
Med ett dovt grymtande tog jag mig ut genom dörren, fast besluten att sprida min morgonilska till så många som möjligt. Det är ju trots allt bara rättvist att andra också får ta del av eländet.
Första offret blev busschauffören som vågade stanna två meter från där jag stod.
– Ursäkta, men busshållplatsen är faktiskt här, sa jag och pekade demonstrativt på marken.
– Ja, och bussen är här, svarade han med en ton som antydde att han minsann hade varit med förr.
– Men tänk om jag hade varit rullstolsbunden?
– Är du det då?
– Nej, men jag kunde ha varit det!
– Men du är inte det.
– Det är principsaken!
Jag klev på bussen med högburet huvud, nöjd med att ha planterat ett frö av irritation hos chauffören som säkert skulle slå ut i full blom längre fram på dagen.
På jobbet fortsatte min mission. Jag ställde klockan fem minuter fel på mikrovågsugnen i fikarummet. Inte så mycket så att någon skulle märka det direkt, men tillräckligt för att folk skulle missa viktiga möten med “men mikron visade ju…”. Jag fyllde på kaffeautomaten med tre fjärdedels styrka istället för full. Placerade ut pennor som var nästan slut på strategiska platser. Tog ut print papper från skrivarna o lämnade bara tre papper kvar. Små, välplacerade irritationsmoment som skulle få andra att känna precis som jag.
Vid lunch nådde min ondska nya höjder när jag “råkade” nämna för Petra på HR att hennes nya frisyr påminde om hennes gamla frisyr, fast tvärtom. Hon spenderade resten av dagen framför spegeln på toaletten, försökande lista ut vad jag menade. Det fanns inget att lista ut. Det var en perfekt nonsenskommentar designad för att skapa precis den där sortens förvirrade irritation.
På vägen hem sprängde jag hastighetsrekordet för långsam gång över övergångsstället. Bakom mig kunde jag höra hur bilköerna växte, hur folk suckade och hur någon tutade frustrerat. Musik för mina öron. Jag vände mig om och vinkade glatt, vilket fick en gubbe i en Volvo att nästan svälja sin mustasch av ilska.
Hemma igen möttes jag av frugan som tittade misstänksamt på mig.
– Du ser alldeles för nöjd ut för någon som var så sur i morse, sa hon.
– Jag har haft en produktiv dag, svarade jag.
– Vad har du gjort då?
– Spridit glädje.
– Du menar att du har terroriserat oskyldiga människor med ditt dåliga humör?
– Terroriserat är ett så starkt ord. Jag föredrar att se det som att jag har demokratiserat min misär.
– Du är hopplös.
– Och nu är du också på dåligt humör, så min mission är fullbordad.
– Du är medveten om att detta kommer att komma tillbaka och bita dig i arslet va?
– How so?
– Karma är en… ja du vet.
– Bah! Karma och jag har en deal.
– Jaså?
– Jupp. Hon låter mig vara ett rövhål ibland och jag lovar att inte göra det till en livsstil.
– Du är alltså någon sorts deltidsrövhål?
– Precis! Ingen kan vara på dåligt humör hela tiden. Det är ett hantverk som kräver precision och timing.
Frugan skakade på huvudet och gick för att göra te. Jag hörde henne muttra något om “vuxen man” och “barnrumpor” men jag var alltför nöjd med dagens insats för att bry mig. För ibland är det bara så att det enda som kan få ett dåligt humör att må bättre är vetskapen om att andra mår minst lika dåligt. Det är ingen nobel insikt, men likväl för jävla sant.