Brun. Mörkbrun. Trodde det var äkta skinn, tills den började flagna i kanterna. Spelar ingen roll egentligen då den fortfarande är supersnygg. Fick den från jobbet och fick med mig två stycken. Hård men ändå mjukt stoppad. Hittar alltid en ställning som är skön.
Men när jag sitter och spelar gitarr i den så domnar alltid mina ben. Weird. Luktar inget nu när jag vet att det är fuskläder men jag har alltid ändå tyckt att den luktar skinn och äkthet. Säger kanske mer om min fantasi och relation till stolen än dess äkta väsen. Upphov och sällskap till en massa låtar.
För några år sedan satt jag varje morgon och skrev en sida i ett block tillsammans med en kopp kaffe. Utsikten från burspråket är detsamma som folk som bott i huset de sista 100 åren. Barnängens herrgård. Känner historiens vingar när jag tittat ut. Och på höger sida ser jag ångestens backe, Hammarby backe som är Snowstars eviga fiende. Lite som han som rullar upp sten för backen för att börja om igen. Sisyfios? Snöslungan som sprutar ut snö för att dagen efter blicka ut över en grön kulle. Jag och fotöljens sitter då och ler lite i mjuk. Jag klappar den kärvänligt på det slita armstödet och det känns nästan som om den skrattar den med. Dess brorsa står i vardagsrummet i ett hörn och är klädsamlarstol och förmodligen inte alls nöjd med vilken lott den har fått.
Undrar om den skulle kännas lika skön att sitta i som fotöljen i burspråket…
Detta är en del av ett projekt där jag skriver i precis 10 minuter om ett objekt. När klockan slutar ticka slutar jag där jag befinner mig. Syftet är att skriva och beskriva objektet med alla sinnen. Under sex veckor ska jag göra detta. Ska bli spännande att se hur skivandet förändras.