Kärlek utan sex…

Det har nu gått en månad sen jag fick för mig att dricka kaffe utan socker. Jag måste erkänna att det är så tråkigt att dricka javat utan socker så jag vet inte vad. Alla ni som påstår att kaffet smakar “sååååå mycket bättre sen jag slutade med socker” måste vara avlönade av anti-sockerbyrån. Alternativt så är ni skickliga på att lura de flesta inklusive er själva. Eller så är ni bara dumma i huvudet.

Kaffe utan socker är inte som kufen i himmelen tänkt sig att vi skulle förtära denna gudomliga dryck. Det smakar ju bara beskt och så går man omkring med en negativ attityd och hållningar till mänskligheten efteråt. För att överhuvudtaget klara av att peta i sig detta hån måste man mula i sig en princessbakelse, kanelbulle och några drömmar. Och vips så blev man en åttioårig tant med grava framtida kolesterolproblem (om det är kolesterol jag tänker på). Jag är helt förvirrad nuförtiden av alla de miljoner bakelser jag måste förtära för att få i mig kaffet med någon form av sötma till.

Ironin är dessutom att jag la av med socker i kaffet för att komma åt den dästa vilande underhudsfettiga köttklumpen kring midjan. Ur askan ur elden någon?

Kaffe utan grädde är ju som bekant som kärlek utan kyssar. Men jag vill uppdatera detta till att påstå att kaffe utan socker är som att vara i ett förhållande där det närmsta man kommer sex är petting utanför byxorna. Som om det inte vore illa nog, dessutom petting med någon som ligger där och drömmer och önskar om att man vore Brad Pitt…