Historien som inte låter sig berättas…

För ett tag sen fick jag en uppenbarelse. Jag var klädd i struken skjorta, pressade byxor och allmänt påstruken. Kort sagt full o go. I dimman gled det fram en historia och sa “berätta mig” och när jag dragen sluddrade “schhh inte nu. Jag feschtar och är ledig. Kom tillbaka imorgon”, sa den “nu eller aldrig”.

– men jag har ingen penna eller papper, mumlade jag.

För de nya hängarna här vill jag kort redogöra för att denna blogg drivs på en del ilska, konstanta hugg i ryggen av lagen om alltings jävlighet samt mycket papper och penna. Det där med internet, word och tangentbord har vi inte mycket till övers för. Det är bara datanördar som använder sig av IT. Här skrivs varenda bokstav på präglat papper med gåspenna i skum belysning. Endast då vet vi att det som levereras är kvalitativt. Svett och tårar. En del blod (eftersom papper har en tendes att skära upp djupa sår vid ovarsam hantering). Med detta sagt fortsätter historien.

– Penna?
– Jupp. Kan inte blogga utan penna och papper.
– Men du har ju värsta mobilen
– Och
– Spela in mig vettja, sen kan du sitta i din dova kammare och ta diktamen.
– Schå smart
– Eller hur, sa storyn.

Efter en stunds fipplande med inspelningskvalité, nivåer och rösttest så började jag spela in historien. När allt var inspelat tackade jag för historien och den tackade mig för att jag tog mig tid att lyssna på den. Dagen efter vaknade jag bakfull som en medelålders gnu och lyssnade på historien. Jag skrattade så jag grät. Det är ta mig fan det roligaste jag hört. Jag tog fram papper och penna för att föreviga den och dela med mig av den till världen. Tryckte på repeat och ta mig fan, den var roligare andra lyssningen. Jag hann skriva ned tre meningar och sedan låg jag som ett litet kolli och vred mig i kramper. Galet skrattandes. Frugan kom galloperandes och undrade vad som stod på.

Jag tryckte på play och vi låg båda två och skrek av skratt. Mellan attackerna vrålade fugan “det…hahah…är …hahahah…det …sjukast..haha..e..hah…oh…jag dör….“och jag frustade fram”var…hahah…får….jag..allt….hahah….i..från….det borde…hihihih…vara…olagligt…att….“.

För att göre en lång historia kort. Det är det roligaste, sjukaste, galnaste som någonsin har blivit skrivet. Synd bara att det slutar med att jag ligger i fosterställning skrikandes efter min mamma, varenda gång jag ska försöka återge den till omvärlden.

Jag tycker synd om världen som aldrig kommer att få ta del av denna lilla historia…

Andra bloggar om historia, story, berättelse, diktamen, fylla, nonsens, världen, bloggosfären