Inner me

Häromdagen tröttnade jag på det mesta. Jag hade liksom sett allt och gjort allt kändes det som. Och när sådana känslor kickar in hos undertecknad brukar jag för det mesta bege mig på en inre resa. Det är alltid spännande att se vart det för mig. Och med tanke på alla de sidor man har så är det liksom förenat med värsta äventyret att dra in iväg i sig självt.

De flesta människor är så platta så att vid första försöket studsar det ut från den endimensionella sidan av sig självt och finner sig famlandes utanför sig självt. Ungefär som ett felaktigt inglidande rymdskepp. Det handlar om vinkel allt som oftast men ibland är det bara ytan. Men själv är man så djup så att …äh va fan följ med här istället…

Under höger arm har jag en sidolucka som man med några enkla handgrepp veckar ut till en dörr. Jag öppnade den och klev med ett mjukt *pjooop* in i mig självt. Jag är medveten om att det måste se helt galet ut för betraktaren som ser hur jag vrider mig ett halvt varv, hör ett knastrigt zipp och sedan förfärat ser på hur jag kliver in i sidan på mig självt. Och givetvis är min vän absurdismen med och hjälper till och för att förstärka det hela har han tagit med sig vapenbrodern “det omöjliga” och följeslagaren “lägg av för fan” och med en diskret vinkning försvinner jag.

Undertecknad skiter som vanligt i den som åser och tappar sina skruvar. Fuck him typ.

– Nä men hallå i stugan, säger jag till den förste inre mig jag möter som går och skrotar.
– Va fan nu då, säger den inre av mig själv.
– Mors, säger jag.
– Har inte jag sagt att jag inte vill se dig här, väser den sure inre versionen av mig som också fått för sig att han har ett heligt patos att bevaka mina inre hemligheter och demoner. Sen att han gör ett grovt tankefel och har fått för sig att han ska bevaka dem från mig självt vittnar ett: om att han är lost som fan och två: tar sitt jobb på allvar.

Men jag är inte den som inte tar en fight. Inte ens emot mig själv. I normala fall. Men idag ska jag visa er nya och djupare sidor av mig själv så jag bara:

– Lägg ner, jag vill inte hänga här och med ett snabbt tryck i sidan av honom öppnar jag hans dörr till hans inre som på något avigt plan alla förstår är mitt innerinre. Återigen får vi på Sugbloggen problem med personliga pronomen.
– Va fa…

Är det sista jag hör och med ett swjooop kliver jag in i honom och möter mig själv igen. Men denne version hoppar till. Jag med! Han…öh hon är klädd i kjol! I hennes värld är hon ju djupt begravd i mig självt bakom ett inre skal som ingen borde hitta till. Inte ens jag själv. Speciellt inte den yttersta av mig.

– Men va fan, skrek jag.
– Hörru! Hur i hela friden kom du in här, sa hon med en stadig baryton och försökte skyla sig.
– E du tappad bakom en vagn din äckliga halvtransa och vadå försöker du skyla dig för mig. Som om jag inte sett min egen balle liksom…
– Va? E du jag? Vadå transa?
– Glöm det, ser du några damkläder här eller, sa jag.
– Det är inte som det ser ut, sa hon.
– Nä hä…och hur menar du att det ser ut då?
– Ja…det är ju det där med att du går omkring och är så hundra procent alfa hanne. Någonstans måste alla mjuka  o fina sidor som får på pälsen av dina testostronstinna testostroner ta vägen. Och är det inte ut så är det in de tar sig. Och jag kan inte annat än acceptera dem för att vara en del av mig. Kruxet är bara att de är så starka och förtryckta så jag måste för att hålla dem på gott humör vara dem till viljes. Och om det krävs en kjol, några högklackade och lite smink, så varför inte. En sur du är illa. En sur kvinnlig du går inte att hantera. Vad skulle du gjort om du vore i mina kläder?
– Satt på mig ett par sexigare strings. Allvarligt pungen ska inte hänga på varsin sida om grenen.

Och då slog det mig. Medan jag går omkring och tror att jag är orginalsteffo så är det egentligen precis tvärtom. Den inre damklädde versionen är ju egentligen min saknade hälft. Summan av mannen steffo coh kvinnan steffo…öh…steffi.

Så på fredagskvällarna när jag i min humbla lya vacklar omkring i ett par stabila pumps stl 46 är det alltså ett uttryck för den förtryckta delen av mig och inte alls en fetish som jag trodde att det var. Ser man på liksom.

Den sanne mannen.

Som inte räds sin feminina sida…

Andra bloggar om transa, Absurd, sugbloggen, inre resa, schiztofreni