Verkligheten tråkig

Häromdagen kom Verkligheten ikapp mig och knackade mig på axeln med ett:

– Mors din lallare. Läget?
– Åh…är det du, sa jag när jag kände hur tristheten svepte in.
– Trist va?
– Skojjar du?
– Skrattar du?
– Nej. Verkligen inte.

Och så stirrade vi på varandra. Jag surt. Verkligheten uttråkad. Liksom definitionen på sig själv. Påminde mig om en gammal klasskamrat som var så tråkig så att klockorna drog sig en smula i hans närhet. De liksom snabbade sig lite, ungefär som om de ville skynda på tiden. Hasta förbi. Varje gång han kom i närheten av mig kände jag hur åren gick. Makabert är bara förnamnet. Vid tretton års ålder drog våra famlijer på gemensam campingsemester och efter fjorton dagar kände jag mig redan medelålders samt förd bakom ljuset av tiden.

Men tillbaks till Verkligheten. Jag tänkte i mitt stilla sinne: hur tråkig kan man vara utan att ta livet av sig. För min del kunde Verkligheten gå och dra något gammalt över sig. Livet skulle bli så mycket trevligare och roligare för oss alla.

– Nä hörru. Det här inte så muntert. Ska vi inte bjuda in någon, sa Verkligheten när den upptäckte att jag inte tänkte lägga några strån i kors för att muntra upp skiten.
– Be my fuckin gäst, sa jag irriterat.

Grejjen var att jag hade en grej på gång. En liten historia som krävde koncentration, lätt sinne och fantasi i högform utan något som begränsade oss i vårt heliga uppdrag att spåra ut. Man vill inte ha in döddansare som Verkligheten hängandes i korridoren och som dessutom förväntar sig att man ska underhålla också. Ser jag ut som en snubbe som drar fram lustiga kaniner ur en ful hatt för att få ett skratt? Går jag en extra meter för att roa någon? Är min näsa röd och har jag för stora skor? Är jag en rolig snubbe snar till skämt och krumma språng? Skuuuuuulle inte inte tro det. Speciellt inte i verklighetens närvaro.

Det knackade plötsligt på dörren, jag sa “grrrrr…vem ere nu rå” och in svepte Ångesten med ett gravallvarligt “hur kan jag hjälpa till att sänka detta dystra skepp?“. Jag drog häpet efter luft, inte för att Ångesten var oväntad, man behöver inte ha alla tänder i lösgommen i behållning för att fatta att med Verkligheten kommer Ångesten som släptåg. Nej, det som förvånade mig var att Ångesten var så uppfostrad så att den knackade på dörren och dessutom väntade på ett dåligt maskerat “kom in“.

Stämningen sjönk ytterligare. Ångesten drog fram några saker. Jobbprylar som ligger efter, försurningen av milj…vem fan bryr sig, jag menar försumnigen av vännerna, den omotiverade utskällningen av postkassörskan över varför de inte säljer frimärken på posten. Ångesten menade på att det var ju inte direkt hennes fel. Jag vägrade givetvis hålla med.

Jag kände hur historien i mig började försvinna i konturerna. Fantasin utbrast i ett “Fuck! Här kan man inte hänga. Alldeles för mycket angst för att man ska svänga ut lite.” och med ett ” vi syns kanske” pep den iväg. Hade jag haft möjlighet hade jag dragit iväg med den. Men med fotboja som Verklighet och Ångest i släptåg släpps man inte in varsom helst. Hur mycket man än fantiserar. Jag suckade.

Och som ett brev på posten svepte en annan känsla in i rummet. Prestationsmonstret. Med stora tänder och en aldrig slutande aptit på bättre och större grejjer. Den kröp fram, illalluktande och läste över min axel.

“Det var en gång en orm i skogen med fyra ben som gick sjungandes fram på en asfalterad stig som träffade på en böjd kvist. Kvisten försökte gömma sig eftersom den var rädd för ormar. Denna kvist som för övrigt hette Stickan Gren var rädd som fan. Speciellt för ormar med ben…”

– Bwhahahahaha…orm på ben!!!! Vilken lallarhistoria. Jag dööööör….hahahahahah…Stickan Gren…vadå tror du att det är ett roligt namn på en kvist…hahaha…
– Hörru!
– Hörru på dig själv!

Hur kul är det för självkänslan när Prestationsäcklet kommer in och häcklar en för en grovt skissad historias skull. Dessutom så drog fantasin iväg när Verkligheten med sin begränsande attityd kom in och störde oss. Vem fan kan skriva något vettigt då? Jag menar det är ju inte “krig o fred” jag hade för avsikt att peta ned från de tunga storisarnas tron.

Jag hatar måndagsposterna…

Andra bloggar om sugbloggen, sugbloggande, post, verklighet, fantasi, ångest, clown, dålig historia, prestationsångest, humor