Fyfan för att behöva leverera den kommentaren. “Vi kan inte göra mer. Jag lovar däremot att x inte behöver lida!”
Anhörighetssamtal. I jakten på vuxenpoäng är detta inget jag finner vara något att eftersträva. Det finns inget vettigt man kan säga. Eller göra. Som utomstående i ett sällskap av plötsligt sörjande anhöriga. Att då ha det som yrke att behöva droppa det är ingen promenad i skogen.
Det vore en sak om det var ett pucko man vårdade som man inte hade mycket över för – annat än plikten och chefens vakande öga över sig. Kanske fuskar man med mängden morfin eller väntar liiiite extra innan man reagerar på klockan men inte mer än så.
Men tänk de som man gillar. Personer man bokstavligen talat har arbetet med som ändå beslutar sig för att lägga ned. Ibland självmant och i en del fall med lite benäget bistånd av någon mortal historia. Fyfan. Och tänk när det är barn med i bilden.
När jag går hem för dagen rensar jag mitt skrivbord och stryker ett streck över dagens göromål men hur fan hanterar man om Benny – killen med guldleendet inte finns på sin plats imorgon. Rummet är tomt. Alla vittnesbörder om hans existens finns bara kvar i huvudet och i en liten låda bredvid sängen. Och så tycker jag att mina arbetsdagar suger och att ingen förstår mig…
Heder för fan! Jag förstår att ni spelar golf då och då…
[tags] anhörighetsamtal, läkare, sorg [/tags]
Vad har hänt? Sugbloggen är plötsligt djup.
Men visst, jag håller med. Har ofta haft samma tankar. Hur i h-vete klarar man ett arbete där man tvingas att lämna dylika besked till mödrar, fäder och andra anhöriga.
Om mina kunder inte får sin ersätning idag, utan om en vecka, så kan de leva som vanligt för det. Jag mår inte särskilt dåligt av det i alla fall. Men hur klarar sjukhuspersonal av att lämna besked om att det är slut, finito, bara att vänta tills skylten släcks, vi kan inget mer göra? Det är för mig en gåta.
Om fyra timmar har vi möte med Bröderna Malt, en whiskyklubb.
(Talar om detta bara för att vända den djupa stämningen till en något mer ytlig sådan.)
8)
Mr Blues’s last blog post..Visste du om
Det är fan när man är i en sits där människor tror att man ska kunna hjälpa och så kan man inte det.
Jag råkar ut för det ibland i mitt jobb, även om min uppgift är långt ifrån att rädda liv. Men människor som inte har någon annan att vända sig till ringer till en journalist och hoppas att man ska kunna hjälpa. Förändra. Och så måste man förklara att det inte är mitt jobb. Att jag kan göra si och så men att det kanske inte gör någon skillnad.
Ibland gör det skillnad. Det är dom stunderna man lever för, eller rättare: det är de som motiverar en att fortsätta göra det man gör.
Som för en läkare. Att få skicka hem någon friskförklarad. Måste ju vara en seger. Det dom lever för. Jobbar för.
mymlan’s last blog post..mymlan tycker om prostitution