Lunchjakten

– vi ses där tio i
– ska vi inte säga kvart i?
– ere inte för tidigt?
– ja men då kan vi välja bord
– fan va bra
– ok, syns där
– mors*klick*

Fan man är verkligen inte unik. På något sätt. Tydligaste tecknen är ju när man tror att man ska komma in ensam till restaurangen. Kvart i tolv. Ingen annan e ju där. Knappt så att kocken har hunnit sätta på sig den fula mössan och bestämt menyn.

Och så kommer man dit för att mötas av en kompakt mur rygg som alla har samma mål för ögonen, dvs komma före alla andra. Med snålvattnet rinnandes som skulle gjort Niagarafallet stolt, sveper ögonen över den överfulla restaurangen och lyckas fånga någons blick som klart och tydligt säger “jag har övernattat här, det var därför jag fick denna sittplats”

Vad är det för fel på folk? För att inte säga arbetsgivaren som låter folket smita iväg innan den allmänt och socialt accepterade lunchtiden 11 eller 12? Fan det är väl bara byggjobbarna som inte behöver smita tidigare till lunchen då de petar i sig en mastig biff vid 10 tiden då vi vanliga kontorsråttor tar vår morgonfika.

– du ta med dig mat ja? säger kassören. Och även om det finns ett frågetecken attachad till den frasen så är det inte en fråga, utan att konstaterande.
– öh…
– 69 kronor tack, varsågod och vänta!
– öh…ok
– NÄSTA!

Ska man behöva gå och bli en jävla matlådabärare? Smyga in på kontoret med en skyldig blick och mumla något om “jag tycker bäst om hemlagat” för att motivera och framförallt undanröja misstankarna om att man förlorat kampen om att bestämma maten man äter i alla fall en gång om dagen.