Luther och lössen

Ytterligare en illusion åt skogen. Den kröp iväg inte olikt en stor hund som möter en liten hund, knappt en tvärhand hög men med ett större skall. Med ett ”tja…det var det det” på sina läppar kröp den iväg med svansen fint mellan benen.

Vadan vi?
Vadan vad?
Vad nu då?

Vad får Luther den Luttrade att sörja en illusions hädangång? Det går ett sus över landet. Över berg och djupa dalar. Genom byar och större städer. Till och med förorter som oftast gäspar åt det mesta drar häpet in luft. Över skog, mark, äng och även över kalhyggen det susar. Över flint och pubishår och även säven det susar i. Regeringar regeringskrisar, arméer över hela världen mobiliserar, eu stannar upp med sitt euande, till och med stjärnor på himlavalvet flämtar till. Med en mun säger hela det kända och delar av det okända universum:

-VAD HAR HÄNT LUTHER?

Jag skakar lugnt men uppgivet på huvudet.

– SKAKA INTE LUGNT MEN UPPGIVET PÅ HUVUDET, UTAN BERÄTTA FÖR OSS!!! vrålar Universum åt mig. Nu susar det även fiint i mitt huvud och även över min flint. Med tanke på att den fram tills nu varit rätt vilande vette fan om jag gillade utvecklingen. Den började röra på sig. Krypa bakåt. Oroväckande långt bakåt.

– Jo…börjar jag.
– VAD, VADÅ!!!VA ERE OM, gastar Universum
– Får jag tala till punkt så…
– FÖRLÅT OSS!!!, vrålar univerusm, fint avbrytandes. Jag gav den en sträng blick. Vilket var rätt svårt då jag var tvungen att kolla argt åt alla håll samtidigt. Marty Feldman på steroider hade kanske kunnat ge mig en match. Kanske.
– Som sagt, jag softade ner i min soffa och slog på teven. Till min stora glädje skulle det komma ett coolt naturprogram. Fint sade jag till mig själv. Schysst tevekväll. Bra teve, bra soffa, bra bira, bra spaghetti, bra telefonsvarare, bra kuddar, bra prilla under läppen. Det ser ut som om det skulle kunna bli en bra kväl. Om jag inte missminner mig tror jag nog att jag högt sa till mig själv ”ser ut att bli en bra kväll Luth”. Så långt allt väl. Kvällen gick, tiden gick programmet gick och till slut gick även en av mina få illusioner.
– VARFÖR skrek Universum bombastiskt
– Programmet handlade om mikroskopiskt liv. Runt oss i naturen och även på oss och i oss. Jag brukade fnysa åt loppbitna hundar och folk med löss. Jag levde i den villfarelsen att min kropp var mitt tempel.
– OCH!!! skrek Universum undrandes
– Inte fan kunde jag ana att jag var härbäge eller om ni så vill vandringshem åt en massa mikroskopiska snubbar och brudar. Ibland kliar det någonstans men det har jag alltid sett som något naturligt och kliat tillbaka. Det händer ju att en intm kroppsdel får för sig att signalera ”yo…krafsa här nu för fan” och med min kristna uppfostran så väntar jag tills schysst läge uppstår eller så avstår jag för att ej generera någon annan. Fullkomligt förståeligt. Noblesse Oblige om man så vill. Se eller föreställ er då mig vid en ”nu ere ingen som ser eller nu ere schysst läge att klia sig” situation. Jag fint kliandes i den trygga villfarelsen att ingen ser något, medan det i själva verket är miljoner och åter miljoner som ser på. Visserligen mikroskopiska och förmodligen ej heller kristet uppfostrade men dock tjejer och killar. Det är säkert mindre pinsamt att ställa sig helt näck vid Sergels torg i rusningstid och krafsa på.

Min kropp ( tja…min och min…) är hem och livsmiljö åt:
1 000 000 000 000 olika varelser och när jag kliar mig går det ett sus över dessa miljarders läppar:

“Kolla nu kliar han sig sådär igen” eller “usch vad äckligt det ser ut när han petar sig i näsan med två fingrar samtidigt, och tror att ingen ser honom när han smetar snoret under stolensitsen”. Eller “vore han nykter så skulle han inte ens vilja bli sedd död i ett dike med henne, men nu går det bra att krypa på henne. Ingen takt. Ingen ton. Ingen stil. Ingen självkritik och det för att han tror att ingen ser honom”.

Och jag som tycker att södermalm är en aning överbefolkat. Jag och mina löss har fått en ny och skrämmande innebörd.

Kan jag någonsin finna frid och ensamhet igen…

Luther den belägrade