De förföljer mig…

Innan någon vrålar “fan va du är petig steffo och att lite djur får man räkna med i maten“, vill jag bara säga att jag letar inte efter dem. De letar upp mig. Utomlands till och med.

Vilka?

Jo ser ni… krypen. Fick jag bestämma skulle inget som ringlar, kryper, fladdrar eller rör sig snabbare än jag existera.

Jag sitter och smaskar havsabborre på en fin restaurang i Istanbul. Känner mig som värsta Nobelpristagaren. Sprättig så att 30% hade varit nog. Med utsikt mot Asien. Fisken är så färsk så att den nästan sprattlar. Stämningen tämligen god. Servicen av yppersta klass. Sällskapet fantastiskt. Vinet lättdrucket. Kostymen på med knivskarpa byxpress, en oförsiktig rörelse och de skär bordsdamen i vaderna.

Kort sagt allt är fantastiskt. Inte ett moln på min himmel.

Och då skär jag upp en bit isbergssallad inte för att kolla vad som gömmas kan tänkas, utan för att skära till en i sällskapet passande stor bit att inmudigas, och där ligger en stor fluga och kollar på mig som om det är jag som stör den. I min sallad. Beställd av mig för att idisslas av mig. Till och med betald av mig. Ska då en flugjävel ligga där och se på mig med en stirrig förbannad blick. Med tanke på ögonens beskaffenhet på en fluga var det som att ha tusen arga blickar riktade emot sig.

Men för fan! Det är ju min sallad. Okej jag kan sträcka mig så långt som att säga att flugan var där först. Fine by me. Men i samma sekund som biten sallad landade på min tallrik försvann faktiskt flugans besittningsrätt.

Dess rätt upphörde i samma ögonblick som salladen den kallar hemma blev del av min dagens rätt. Sen kan den komma och snacka generationer hit och dit men fuck off min sallad säger jag bara…

Bildbevis? Självklart!