Bitter…Jag? Ähhh!!! del 93

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Med en avmätt nick på huvudet åt Klas vände jag mig om och gled ut på Karlavägen. Jag hade som en personlig hämnd lyckats sno med mig en snygg Parkerpenna från kontoret. Jag tittade på den och letade upp en kloak och släppte ned den. Jag har sedan dess inte sett någon på Solna Skivbolag förutom då jag började köra bud ett par veckor senare och till min fasa insåg att Solna Skivbolag använde min firma som budleverantör. Den yttersta förnedringen liksom.

Där stod jag skivkontraktslös eller skivkontraktsfri eftersom man skall vända sina negativa tankar till soliga tankar. Detta enligt vännen Dennys livsfilosofi. Man gör livet till vad det blir. Det handlar om energier. Att göra dem positiva. Du är det du vill bli. Allting handlar om att välja sin egen framtid. Tänd en rökelse och låt den brinna. Sandelträ. Jag säger: Fuck You! Jag minns att jag tänkte att nu börjar ett nytt kapitel i Luthers musikaliska liv. Positiv energi! Jag satt på en mastertejp som hade kostat en halv mille att spela in och alla rättigheter på min sida. Positiv energi i kvadrat! Kort sagt satt jag med en jävligt bra demo till mitt förfogande. Jag var helt övertygad om att alla andra skivbolag skulle bjuda över varandra för att få ge ut mitt alster. Den var klar och det var bara att ge ut den utan större kostnader än tryckning och distrubution. Nu kunde det bara gå uppåt för gamle Luther.

Ack om jag finge en krona för varje gång jag tänkt denna förrädiska så hade jag haft ett bankkonto som skulle fått första bästa shejk att darra till. Fast detta kanske ligger i människans natur. Att alltid försöka se silverranden bakom de mörka moln som fördunklar vår syn på tillvaron med jämna mellanrum.

Undrar om en ko någonsin tänker så? Fan, idag var gräset på den här kullen surt, att man aldrig skall ha något flyt! Men imorgon skall jag se till att jag hamnar först i ledet och styra upp a-kullen där borta. Livet blir inte bättre än man gör det till och med dessa tankar ta en sista fridfull kvällstugga av det sura gräset och bege sig hemåt till spiltan eller stallet. Ni vet stället där korna tillbringar sina nätter.

På något sätt kände jag mig ändå ganska lättad. Fri! Free! Frei! No bands till någon. Lite storstadscowboy liksom. Den svenske John Travolta, fast i en lovande film med chans till en uppföljare. Visserligen var det ett trist faktum att jag nu tillhörde den skara loosers av människor som nästan hade tagit sig upp på Traxlistan, men lättad och fri kände jag mig ändå.

Va fan! Jag hade i nästan två års tid befunnit mig i en situation som bestod av konstanta bortförklaringar och försvar av ett skit… öh jag menar ett skivbolag. Alla min vänner och bekanta var på mig konstant om när mitt album skulle släppas. Skulle jag göra en video? Skulle jag ut på turné? Varför satsas inga pengar från skivbolaget på reklam? Varför var jag inte med på TV? Varför det och varför inte det? Varför han men inte du? Varför, varför och varför? Och så vidare.

Vid alla dessa tillfällen kände jag mig som jag föreställer mig att en diplomat gör som hade omotiverade förhållningsregler från högre ort till sitt enda försvar. Det var med en skön klarhet jag insåg att jag inte var skyldig någon på Solna Skivbolag någonting. Nada! Zit! Ingenting! Bladen från mina läppar kunde äntligen tas bort utan någon form av ångest någonstans. Det värsta de kunde göra mot mig var ju att stoppa skivan.

Ha!

Jag själv hade ju stoppat den och på så sätt eliminerat deras vapen. Hur coolt var inte det på en skala? Om jag ville kunde jag lägga upp varenda låt på Internet. Jag minns att jag nämnde det för dem på mötet och noterade hur de märkbart darrade till inför den möjligheten. Livet var vackert! Fåglarna kvittrade säkert. Jag minns inte så noga. Jag höll på att bli överkörd av en SL-buss när jag tog ett par glada danssteg utan att se mig för ut på gatan. Jag var så nöjd över att jag inte hade gått på den niten att emotta förskottsroyalty från dem. Jag var inte skyldig en cent. Det finns många artister jag känner som sitter fast i förskottsträsket utan en möjlighet att bryta sig fria från sina kontrakt. De var i princip livegna. Jag var min egen! Jag kunde ta mig på ballen när och hur som helst utan att vara rädd för att en skivbolagssnubbe skulle hoppa fram ur någon mörk vrå och säga; Aja baja , vi äger rättigheterna till den ballen och du måste ha tillstånd att tafsa på den!

Tack Solna Skivbolag för att ni har sett till att hela min tilltro till människor fuckades upp. Det tog er bara tjugofyra månader att fixa detta. Jag har under trettiotre års tid byggt upp en form av hållning till livet i synnerhet och människor i allmänhet som jag hade trivts med och det lyckades ni rasera på en kvart. Jag hoppas verkligen inte att ni sover gott om nätterna eftersom ni inte förtjänar det!

Era jävla horor och kuksugare!!!

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…