Bitter…Jag? Ähhh!!! del 48

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Dagen efter denna incident fick Linus helt omotiverat för sig att det vore coolt att bila genom en hel öken för att kolla på några gropar i marken.

– Vet du hur mäktig Grand Canyon är egentligen, sade han när jag uppvisade en något skeptisk min efter det att han framkastat förslaget på ett fik någonstans.

Jag tog en tugga av min bagel med philadelpiaost och gröna oliver. Jag gav honom en blick och tittade sedan ut genom fönstret. Det ösregnade, och vi hade tröttnat på att dricka drinkar för att inte tala om alla blinkande neonskyltar.

– Ja men, va fan! Sitta in en risig bil och åka i tio timmar genom ett gudsförgätet torrt landskap. Ungefär som “ytan som Gud glömde att vattna”. För vadå? Se en jävla grop som alla amerikaner lovordar. It´s big, it´s magnificiant, it´s huge… osv. Fy fan, sade jag buttert och tog en klunk av det som det amerikanska folket kallar kaffe. Det kaffet är så svagt och innehåller så lite koffein så att om man gav det till ett spädbarn skulle det somna in inom ett par sekunder. Tacka vet jag Löfbergs Lila.

– Du kommer att tacka mig när vi är där, sade Linus och beställde in en Cola Light.
– Yeah yeah, sade jag och spelade butter.

Sanningen var den att jag inte hade ett eget förslag som var bättre, jag visste också att jag behövde komma bort från Las Vegas eftersom mina sexuella preferenser höll på att bli helt demolerade bortom all hopp om reparation. Min enda intuitiva motvilja mot Grand Canyon var att jag inte ville se saker som var stora. What if hela Grand C påminde mig om ett enda gigantisk jättehugg? Jag skulle få kåtslag som förmodligen skulle sabba mig för resten av mitt liv. Om inte annat skulle jag hallucinera att den kallade på mig och hoppa ned. En annan aspekt var att hemma i Sverige väntade Ursula på mig och hon var inte stor så jag kanske skulle komma hem till Arlanda och dumpa henne för att hon inte var tillräckligt stor. Hu!

Hur som helst beslöt vi oss för att hyra en bil och satte oss på den rakaste jävla motorväg jag någonsin sett. Det fanns inte en enda kurva på hela sträckan till Grand Canyon. Att sitta på den motorvägen kändes som om jag var Bill Murray i “Måndag hela veckan”. Linus satte på en kassett med Belinda Carlisle och somnade inom loppet av en kvart. Så sövande var hennes musik. Visst är hon snygg så att ögonen får en personlighetskris, men att därifrån ta sig ton och tycka att man kan sjunga är ett kliv som är i klass med Armstrongs steg på månen.

Linus ögon var halvslutna och läpparna torra, efter några dagars hårt krökande som hade förstört våra vätskebalanser. Hans huvud tippade lite framåt och jag kände en stor lust att tvärnita, men ryckte resignerat på axlarna och fortsatte framåt mot Grand Canyon. Det mest spännande med denna tripp var att jag höll på att falla ned för klippkanten och rasa ett par hundra meter ned.

Det började med att vi tog ett par fega bilder på varandra med GC i bakgrunden. Efter en stund sade Linus att det inte var så mycket nerv i bilderna. Vi borde göra det lite mer häftigt och autentiskt. Varför inte? sade jag. Varpå jag klättrade ut på ett träd precis ovanför klippkanten och hängde i armarna så att Linus kunde ta ett fett kort med hela GC under mig. Problemet var bara att det tog så lång tid innan han hade tryckt av kameran så att jag knappt orkade hålla mig kvar i grenen. Han var tvungen att hjälpa mig upp igen. Mjölksyran pulserade i mina armar. Jag var skärrad. Döden hade slickat mig i anskitet med ett hest ”Välkommen…här händer det grejjer…”

Vi hörde att Carmel styrdes av Clint Eastwood. Vi kände att vi var tvungna att bara vara i samma stad som Clintan. En riktig sömnig amerikansk småstad. Vi drog en java och var överens om att vi hade fått så mycket småstad i oss som man kunde önska. Och drog samma dag vidare till San Fransisco. Den första kvällen i staden satte jag och Linus oss i en lokal bar och softade. Det kom ett par och slog sig ned bredvid oss och vi började prata med dem. De var trevliga i största allmänhet men det var någonting kufiskt med dem. Efter ett par softa bira kände jag att jag hade alldeles för mycket urin samlat i min blåsa och ursäktade mig och gled iväg på toaletten. Kvinnan i sällskapet skulle också gå på muggen så vi gjorde sällskap. Precis när hon skall in på damtoaletten ser hon mig djupt i ögonen och frågar om jag inte har lust att följa med henne hem.

– What about your boyfriend Mike, sluddrde jag förvirrat och något onödigt informativt eftersom hon om någon borde veta vad hennes kille hette.
– Oh… he dont mind. In fact he want you to come with us. He likes to watch, sade hon.

Någonstans i min dimmiga tillvaro insåg jag att detta var vad de flesta normala killar skulle vilja vara med om, men jag blev så förvirrad och skärrad så att allt jag förmådde var att skaka nekande med huvudet.

– Öhh… I dont think so, and besides I already have a girlfriend back in Sweden.
– She´ll never know…
– Thanks but no thanks, sade jag och smet snabbt in i på herrmuggen.

Väl där inne darrde jag kraftigt på manschetten och såg en vision av mig själv ståendes på knä undrandes varför Mike lade sina händer på mina skinkor. Det visade sig sedan när paret hade lämnat oss att, medan Beverly frågade mig så hade Mike frågat Linus om han inte ville följa med dem hem. De var helt enkelt ute och raggade upp oss två. Detta föranledde oss till att förstärka den pakt vi formulerad i New Orleans, att oavsett vad som än hände så skulle vi alltid se till att vi åkte hem tillsammans så att inget bugg skulle kunna uppstå. Vi hade båda två varsin flickvän som vi båda hade svurit trohet till och det skulle vi banne mig hålla.

Som vännen Iztvan sade, ni vadå åkte alltså typ trehundra mil till ett land fullt av negresser och fotomodeller, betalade någonstans kring trettio fyrtio tusen kronor, för att vadå? Vara trogna? Jag smäller av! Och sedan kommer du hem och gör slut. Du är för rolig. Du borde ta mig fan skriva en bok. Ha ha ha!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…