Alfahannen…

*kaaa…tjoff*

…sa det och precis allting slocknade. Ett tag trodde jag att det var mina ögon som tagit ett halvt varv innåt och fastnat där. Shit tänkte jag, vilken osympatisk själ jag hade då…

– Va fan nu då, muttrade jag när jag insåg att det inte alls var en introvert kupp jag råkat utför.
– Man får inte säga fan, sa ett utav barnen.
– Jag e rädd för Åskar, sa ett annat.
– Ojdå, sa frugan
– Vilken asacool blixt, sa en tredje unge.

Jag studsade upp ur den halvliggande dästa position jag placerat min lunchstinna kropp i. Fett mår bäst i vila. Letade efter proppskåpet och kunde konstatera att propparna var softa. Men elen var gone. Jävla fortum och deras skitkablar! Efter 3 timmars ihällande regn med matchande muller och blixtar, och en konstant strömfrånvaro började orosmolnen hopas. Men vänta lite, vad händer med frysvarorna? Och kaffet efter maten, nu när vattenpumpen chillade. Biran i kylen då…varm jävla öl. Fy fan!

Jag kallade till rådslag.Kvinnorna tyckte att jag var lite väl orolig. Frysen skulle hålla kylan minst hela natten, sas det. Strömmen kommer tillbaka snart, sa någon annan. Kom igen, Fortum har koll sa någon med allt för stort förtroende till trötta företag, vars affärside är att rövknulla packet.

– Vi måste ha vatten till vällingen, sa jag.
– Det fixar sig, sa frugan.
– Och våtservetter för att torka händerna.
– Det e lungt, sa syrran.
– Och gasol till gasolköket.
– Vi kan äta kallskuret ikväll, sa väninnan.

Jag kände att ingen tog krisläget på allvar. Va fan, vi borde delegera arbetsuppgifter, samla ved och börja ransonera burkarna.

– Hur som helst, sade jag och fortsatte, I fix, no sweat jag gittar över till coop och styr upp!

Jag kände hur manligheten knackade mig på axeln med ett “svik oss inte nu”.

– Men ska du inte vänta lite innan du sticker. Elen kanske kommer tillbaka, sa frugan
– Nä du. Det måsta hamstras nu. Annars kanske allt är slut.
– Men ere så klokt, sa vänninnan.
– Ta det lungt ni. Jag har koll.
– Men…
– Inget snack. Inget jävla velande. Jag löser det här, sa jag och om det inte vore för att Birkenstock knappast signalerar pondus, skulle jag stampat foten i backen.

Jag kände hur min mentala lejonman växte. Om det inte vore för att jag har ett rätt så omfångsrikt vokabulär skulle jag blottat framgaddarna och utbrustit i ett “rooooaar”. Tar med mig kreditkort (klorna) och hoppar in bilen (jaktredskapet) och far till coop (jaktmarken) för att köpa gas till gasolköket och vatten (villebrådet).

Vi var ett gäng män som cirkulerade omkring på coop. Givandes varandra respektfulla blickar. Alla var där för att ordna för de sina. I kassorna jämförde man kreditkorten med varandras. Amex Guld smällde högre än Coops medlemshistoria, fick jag lära mig. Så med bilen fullastad med varor som skulle räcka åt en belägrad stad drog jag tillbaka till stugan. Jag tuggade i mig en kexchocklad under färden, för att bygga upp fettreserverna. 5 för priset av 3. Jag gömde undan 2 till bistra tider.

I samma jävla sekund som jag äntrar tomten fullastad med ramlösa, coops våtservetter och en flaska temul, tänds lamporna ungefär som om om naturen vill säga “det här hade du inte mycket för va, jävla lallare”. Honorna satt på verandan och drack vin och hånlog lite spefullt.

Men jag säger bara: vänta till nästa strömavbrott så ska ni få se om ni får ta del av mitt survivalkit…