Inget i livet förbereder en för när Kronologin får en hjärnsläpp och börjar sortera saker och ting som en förvirrad praktikant på valfri postterminal. Det hela började oskyldigt nog när jag vaknade på min födelsedag och upptäckte att jag plötsligt var 36 år igen. Inte så att jag klagade direkt – att hoppa tillbaka från 52 till 36 är som att få en gratis resa med tidsmaskin, fast utan den jobbiga vetenskapen.
– Grattis på 36-årsdagen!, ropade frugan från köket.
– Men jag var ju 52 igår, muttrade jag och kollade mig i spegeln. Men va fan!, där var håret tillbaka och rynkorna hade försvunnit som dagg för solen.
– Vadå 52? Du har alltid varit 36. Kom och ät din tårta.
Jag gled ut i köket och där stod hon med en tårta full av 36 ljus. Det var då jag började ana oråd. Kronologin – den där opålitliga jäveln som håller koll på vad som händer när – hade tydligen fått sig en ordentlig törn och bestämt att min 36:e födelsedag skulle komma efter min 52:a. Som att läsa en bok bakifrån, fast med fler levnadsår på spel.
– Det här är inte rätt, sa jag. Jag minns ju allt från de senaste sexton åren. Lilleman som föddes, hur vi köpte huset, den där pinsamma dungeon middagen hos Eko-Kenny…
– Vem är Eko-Kenny?
– Men för fan! Har du glömt Eko-Kenny och hans telefonsvarare som begick harakiri?
Precis då ringde det på dörren. Jag öppnade och in marscherade en parad av koncept som jag aldrig bjudit in. Först kom Nostalgin, glänsande och doftande som en nybakad kanelbulle.
– Tjena Steffo! sade Nostalgin glatt. Vad kul att fira din 36:e igen! Minns du hur allt var bättre förr?
– Förr när då?
– Förr… du vet, när du var 52. Fast nu är du ju 36 igen så då var det framtiden. Eller bakåt. Fan, nu blev jag förvirrad själv.
Bakom Nostalgin trängde sig Medelåldskrisens lillebror, Ungdomsångest, in genom dörren.
– Yo! Steffo! Kände du för att börja oroa dig för framtiden igen? Funderar du på vad du ska bli när du blir stor?
– Jag VET ju vad jag blir! Jag har varit det i sexton år!
– Men det har du ju inte, sa Ungdomsångesten och puttade sig förbi mig. Det där är framtidsspaning. Helt olika grejer.
Festen började spåra ur rejält när Logiken dök upp, svettig och stressad.
– Förlåt, förlåt! skrek Logiken. Jag har försökt få tag på Kronologin hela morgonen men den svarar inte i telefon. Tydligen har den fått för sig att alla födelsedagar ska firas i omvänd ordning nu.
– Varför det?, frågade jag.
– Ingen aning. Den mumlade något om att “people should experience wisdom before stupidity” och försvann in i en tidslucka.
Det var då mina riktiga vänner började dyka upp till kalaset. Först kom Lazlo med ett förvirrat ansiktsuttryck.
– Men vad fan, Steffo. Igår var du en medelålders gubbe med krum rygg o högt hårfäste, och idag ser du ut som… dig fast för sexton år sedan.
– Kronologin har krånglat, förklarade jag.
– Krono… vem? Vem fan är det?
Ungdomsångesten hoppade upp på bordet.
– Hej Lazlo! Vill du också oroa dig för framtiden? Jag har massvis av nya scenarion vi kan grubbla över!
– Vem fan är det där jävla lallaren?, sa Lazlo och pekade på Ungdomsångesten.
– Det är bara ett koncept, sa jag. De bara ramlade in.
Kenny dök upp med en flaska vin och stannade tvärt när han såg cirkusen.
– Vad håller ni på med? Varför ser Steffo ut som en tonåring och varför pratar ni med… luft?
Det var sant. Mina vänner kunde inte se koncepten. För dem såg det ut som om jag stod och diskuterade existentiella frågor med tomma luften medan jag såg ut som min egna vuxne son.
Nostalgin drog igång en lång monolog om hur mycket bättre allt var när jag var 52, medan Ungdomsångesten försökte övertyga mig om att jag borde börja planera för mitt framtida liv igen. Logiken sprang runt och försökte få ordning på kalaset med hjälp av en PowerPoint-presentation som hette “Varför tid bör gå framåt: En grundläggande genomgång av konceptet progression”.
– Steffo, sa Kenny och satte sig bredvid mig. Jag förstår att du kanske har lite kriser och sånt, men att låtsas att du är 36 igen…
– Jag låtsas inte! Det HÄR är låtsas!, skrek jag och pekade på koncepten som nu hade börjat bråka sinsemellan.
Nostalgin och Ungdomsångesten hade hamnat i en het diskussion om huruvida det var bättre att längta tillbaka eller oroa sig framåt. Logiken försökte separera dem med hjälp av ett Venn-diagram hon ritat på väggen med tårtglasyr.
– Okej grabbar, sa Lazlo till Kenny. Jag tror Steffo har gått över gränsen. Ska vi ringa någon?
– Vilken gräns?, frågade jag.
– Gränsen mellan excentrisk och fullständigt knäpp.
Det var då Kronologin äntligen dök upp, lite hafsig och med klockor hängande över hela kroppen.
– Förlåt, förlåt!, flåsade Kronologin. Jag experimenterade lite med omvänd åldrande men glömde stänga av det. Här, låt mig bara…
Hon fumlade med en av klockorna och plötsligt kändes det som om världen skakade till. Ett ögonblick senare var jag tillbaka till mina 52 år, håret var borta igen och rynkorna hade återvänt som gamla vänner.
– Där ja!, sa Kronologin nöjt. Allt som det ska. Fast nu kommer du ju att få två 52-årsdagar.
– Två?, frågade jag.
– Ja, du hade ju den ena igår och eftersom jag bara återställde tidpunkten så… eh… det blir lite dubbelt. Sorry för det!
Hon vände sig om till koncepten och sa “boys, vi drar nu. Steffo 22 år har en skitskum fest som är mycket roligare att crasha…”.
– Va? Vänta lite, skrek jag.
Koncepten försvann som rök, frugan kom ut från köket med en ny tårta – denna gång med 52 ljus – och mina vänner slutade titta på mig som om jag precis hade meddelat att jag konverterat till scientologi.
– Vad hände?, frågade Kenny.
– Ingenting, sa jag trött. Bara en vanlig födelsedag med lite tidskrångel.
Lazlo rykte på axlarna.
– Aja, grattis på 52-årsdagen då. Igen.
Festen blev till slut helt okej, även om jag periodvis fick flashbacks från min 36-årsångest. Kronologin lovade att hålla sig till standardtidsflödet framöver, men jag såg hur hon smygkikade på sina klockor med en blick som antydde fler experiment i framtiden.
Eller i det förflutna.
Med Kronologin vet man aldrig säkert.