Häromdagen stod jag och väntade på tunnelbanan när det började regna inombords. I min jacka. Inte utifrån, utan faktiskt inombords i fickan. Som om någon jävla skyfall hade bestämt sig för att slå läger i mitt vänstra bröstfack. Jag kände hur det pärlande ljud som normalt hör hemma på utsidan av klädesplagget nu kom från insidan.
– Men vafan, muttrade jag och stoppade ned handen för att undersöka katastrofen.
Till min förvåning möttes fingerspetsarna inte av vatten utan av en liten snubbe i kostym som precis hade fällt upp ett väldigt litet paraply.
– Ursäkta störningen, sa han med en röst tunn som silkestråd. Regnperioden var längre än beräknat.
– Regnperioden? I min ficka?
– Lokalt väder, förklarade han och vek ihop paraplyet. Jag är Nils från framtidens väderstation. Arbetar med mikromiljöer i klädesplagg. Din ficka var perfekt för vårt försöksprojekt med pocketklimat.
Jag stirrade på gubben. Han var knappt tre centimeter lång och hade ett väderkort som såg ut att vara printat på riskorn.
– Så du menar att du har hållit på och regnat i min ficka?
– Exakt! Vi utför omfattande klimatsimulationer i människors kläder för att förbereda oss för 2387 när hela planeten är en stor våtdräkt. Din ficka visade sig vara perfekt – mörk, fuktig och med tillräckligt med skräp för att simulera framtidens urbana miljö.
– Skräp?
Han pekade mot ett hopknyckligt kvitto som jag trodde jag hade glömt bort.
– Den där ICA-kvittot från oktober har varit vår vädermast. Tack vare dess strategiska placering kunde vi få till både dimma på söndagsförmiddagen och småspik på tisdagskvällen.
Plötsligt dök det upp en till liten figur från fickan. Denna gången en kvinna med en meteorologoutfit i miniatyr.
– Nils! Torkperioden börjar om fem minuter. Har du kollat så hans nyckelknippa inte blir påverkad av värmeblåset?
– Vilket värmeblåst? sa jag.
– För att balansera fuktperioden måste vi köra ett minimalt ökenprogram, förklarade Nils. Tänk dig Sahara, fast i fickstorleksformat.
Jag kände hur temperaturen i jackan plötsligt steg. Som om någon hade klämt in en hårfön i bröstfickan.
– Men för i helvete! Nu kokar jag ju!
– Det är bara temporärt, sa meteorologkvinnan. Om cirka sju minuter övergår vi till vinterväder för att simulera klimatförändringarnas extremer.
– Vinterväder!?
– Bara lite frost. Ingenting dramatiskt.
Och med den kommentaren började det snöa i fickan. Små iskristaller som landade på min hud genom tyget. Jag stod där på perrongen och hoppade omkring som en galning medan små vädervetenskapsmän höll på att förvandla min överkropp till en väderstation.
– Kan ni inte hitta någon annans ficka att experimentera i?
– Jo visst, men din ficka har den perfekta kombinationen av skunkhet och tillförlitlighet som krävs för våra långtidsprognoser.
– Skunkhet?
– Din deodorant, förklarade Nils. Den ger en autentisk känsla av framtidens städer där luftkonditioneringen har gått sönder permanent.
Tunnelbanan rullade in och jag klev på, fortfarande med väder pågående i fickan. Under hela resan till jobbet pågick klimatförändringar i mitt bröstficka. Regn, solen tittade fram (det plirade igenom tyget), lite hagel (det var irriterande), åska (de hade miniåska som lät som småfåglar) och slutligen tornado.
Tornado i fickan är inte kul. Det kändes som om någon hade satt på en mikrovågsugn i jackfickan och vridit på turbo.
När jag kom fram till kontoret stod jag i hissen och försökte diskret få slut på vädret.
– Hörru, viskade jag ned i fickan, kan ni inte avsluta för dagen?
– Tyvärr, sa Nils som nu hade bytt till en liten surfbräda och åkte på vågorna som hade bildats av kondensvätskan från åskovädret. Vi har bokat din ficka till och med imorgon kväll.
– Imorgon kväll!
– Ja, nästa fas är “Apokalypssimulering”. Vi ska se om din ficka klarar jordens undergång i miniatyr.
– Men jag ska ju leda ett stort möte imorgon!
– Lugn! Apokalypsen är tyst. Du kommer inte märka något mer än lite lava längst ned i fickan och måhända ett fåtal smådinosaurier som flyr undan meteoriterna.
Dinosaurier! I min ficka! Jag vill bara ha en vanlig jävla ficka där jag kan förvara småmynt och identitetskriser, inte vara värd för framtidens väderforskning.
Men vad gör man? De såg så angelägna ut, dessa små klimatforskare. Och det var inte som att de skapade världsfred direkt, men de försökte rädda framtiden. På mitt bekostnad visserligen, men ändå.
– Okej då, sa jag. Men inga dinosaurier som bits.
– Vi lovar att bara använda växtätande sådana, sa meteorologkvinnan.
– Och inget vulkanutbrott efter klockan åtta på kvällen. Jag måste sova.
– Deal! sa Nils och skakade hand med mitt lillfinger.
Jag gick till mitt skrivbord medan ett mini-slutet-tidsscenario pågick i fickan. Kollegan Kenneth frågade varför jag hade väderleksrapporter som kom från bröstet och jag försökte förklara att det var bara den nya klimatanpassade jackan jag hade köpt.
Fan också. Nu knackar det i andra fickan. Förmodligen rymdvetenskapsmän som vill testa om min högerficka duger som månsimulering.
Jag orkar inte med detta.