Häromdagen fick jag för mig att ta bussen hem. Det var ett misstag av bibliska proportioner. Inte för att bussen i sig var problemet, utan för att ödet, denna lömska rackare, hade bestämt sig för att placera Rafael “longtalker” Keala på sätet bredvid mig.
För den oinvigde är Rafael en snubbe som har förmågan att förvandla den enklaste fras till en roman av episka proportioner. Han är som en verbal lavin – när den väl börjar rulla finns det ingen hejd. Varje mening är en portal till ytterligare sjutton bisatser som alla leder till nya universum av totalt irrelevanta detaljer.
– Tjena Steffo!, sa han och damp ned bredvid mig.
Jag hann knappt öppna käften innan han fortsatte:
– Shit vilket sammanträffande att just du är här, för jag var precis hos tandläkaren, hon med det röda håret som flyttade hit från Småland förra året efter att hennes man hade köpt en segelbåt som visade sig vara rutten i botten, precis som min kusins gamla Volvo som han köpte av en suspekt typ i Märsta som påstod sig vara före detta stuntman i Hollywood men som egentligen bara hade jobbat som vaktmästare på en biograf i Södertälje…
Jag försökte få in ett “Tjena” men det var som att försöka stoppa en tsunami med ett parasoll.
– …och apropå biografer så såg jag en film häromdagen om en snubbe som kunde prata med växter, lite som min moster Agda som påstår att hennes pelargoner sjunger opera på nätterna, fast det är nog mest för att hon blandar sina värktabletter med gin, men det är en annan historia som påminner mig om den gången jag skulle köpa en kaktus men råkade ta hem en plastväxt istället…
En äldre dam mittemot oss började se orolig ut. Hon försökte fånga mitt öga som för att fråga om Rafael var okej eller om hon skulle larma någon. Jag ryckte resignerat på axlarna.
– …vilket får mig att tänka på att jag måste berätta om min nya diet som bygger på att man bara äter gröna saker på tisdagar och röda saker på torsdagar, förutom om det är fullmåne då ska man äta blått, men det är lite krångligt för det finns inte så många naturligt blåa födoämnen om man inte räknar med möglig ost vilket min nutritionist, som förresten är gift med en före detta cirkusclown som nu driver en ekologisk getfarm i Järfälla…
Bussen svängde skarpt och en man längre fram tappade sin väska. Rafael tog detta som en signal att byta spår:
– Det där påminner mig om när min kusin Börje, inte han med Volvon utan den andre som flyttade till Norge för att bli björnskötare men som egentligen bara jobbar i en sportaffär i Oslo, han tappade sin ryggsäck från ett berg och den landade på en turists picknick-korg vilket ledde till en internationell incident eftersom turisten var en diplomat från ett land vars namn jag inte kan uttala…
Jag försökte desperat komma på en ursäkt att byta plats men Rafael hade på något sätt lyckats blockera min flyktväg med sin väska, tre matkassar och vad som såg ut som en halvfärdig fågelholk.
– …och apropå diplomati så var min granne diplomatbarn på 80-talet men blev sedan trädgårdsmästare i Sundbyberg där han specialiserar sig på att forma buskar till olika djurfigurer men bara utrotningshotade arter för han har ett stort miljöengagemang precis som min systers expojkväns mormor som en gång kedjade fast sig vid en järnvägsräls för att protestera mot…
Den äldre damen hade vid det här laget börjat be tyst för sig själv.
– Raffe, försökte jag, men det var lönlöst.
– …vilket påminner mig om att jag måste berätta om min nya uppfinning som kombinerar en brödrost med en GPS eftersom jag alltid glömmer var jag ställer mina mackor, och det hela drivs av solceller som jag köpte på en loppismarknad i Vällingby där jag förresten träffade en kvinna som påstod sig vara reinkarnationen av min gamla matematiklärare vilket är lite märkligt eftersom han fortfarande lever och driver en korvkiosk i Hallunda…
När bussen närmade sig min hållplats insåg jag att jag inte hade en aning om vad klockan var, vad vi hade pratat om eller varför jag kände mig så mentalt utmattad. Rafael hade på något sätt lyckats berätta om sitt liv, sina släktingars liv, och troligen även några påhittade parallella universums invånares liv utan att egentligen säga något alls. Och på köpet dragit av några år av mitt liv som jag aldrig skulle få tillbaka.
– …så därför kan man säga att elefanter egentligen bara är överdimensionerade möss med förlängda näsor, avslutade Rafael triumferande just som bussen stannade vid min hållplats.
– Eh… ja, tack Raffe. Det var… upplysande, fick jag ur mig medan jag bokstavligen kastade mig mot dörrarna.
– Vänta!, ropade han efter mig. Jag har inte hunnit berätta om min teorier kring varför pingviner egentligen…
Dörrarna stängdes och jag har aldrig varit så tacksam för en busschaufförs timing i hela mitt liv. På väg hem kunde jag svära på att jag fortfarande hörde ekon av Rafaels röst som studsade mellan öronen. Det tog tre timmar och två whiskey för att få tyst på dem.
Nästa gång tar jag fan taxi.