Jag satt på britsen och kände mig som en kompetent patient. En som hade koll på läget. Google hade gett mig en PhD i självdiagnostik och FASS hade försett mig med en arsenal av möjliga åkommor.
– Goddag, sa läkaren och gled in i rummet.
– Tjenare, sa jag. Jag har ont i knäet.
– Jaha? På vilket sätt har du ont?
– Jo, ser du, jag har en teori…
– Mm, sa han och nickade.
– Det är förmodligen en kombination av artros och överansträngning.
– Ja, det stämmer.
– Men samtidigt tror jag att det kan vara reumatiskt…
– Ja, det kan det mycket väl vara.
– Fast å andra sidan känns det mer som en muskelinflammation…
– Hmm, det låter rimligt.
– Men vänta… det skulle också kunna vara något neurologiskt?
– Ja, det skulle det kunna vara.
Jag började bli förvirrad. Varje hypotes jag slängde ur mig möttes av mjukt medhåll.
– Ehm… och min axel värker också.
– Jaså?
– Jag tror det är frozen shoulder…
– Mm, det kan det vara.
– Fast igår tänkte jag att det var överansträngning…
– Ja, det stämmer nog.
– Men på morgonen kändes det mer som en inflammation…
– Ja, precis.
Nu började jag bli irriterad.
– Du kan väl inte hålla med om allting? Det är ju motsägelsefullt!
– Ja, det är det.
– Men… du fortsätter ju…
– Mm, det gör jag.
Jag reste mig upp från britsen.
– Nu får du ge dig. Antingen har jag artros ELLER muskelinflammation. Det kan inte vara både och!
– Nej, det kan det inte.
– Men du sa ju nyss…
– Ja, det gjorde jag.
– Är du ens läkare?
– Ja, eller vad tror du?.
Jag kände hur frustrationen byggdes upp inuti mig som en tryckkokare på väg att explodera.
– Ok, låt oss ta det från början. Vad är det för fel på mitt knä?
– Vad tror du själv?
– Nej! Nu får du svara. Du är läkaren.
– Ja, är jag det tror du?
– SVARA!
– Mm…
– Men ge mig ett svar då!
– Ja.
Jag grep tag i min jacka och stegade mot dörren. På vägen ut mötte jag Kenny i korridoren.
– Steffo! Tjena! Hur är läget?, sa Kenny.
– Den här läkaren är helt…
– Ja, det stämmer, hördes från rummet.
– Gå inte in dit Kenny, han bara…
– Mm, det gör jag, ekade läkarens röst.
Vi drog oss undan till caféet över gatan.
– Det påminner mig om Erics katt, sa Kenny. Hon som försvann för någon månad sen.
– Schrödinger? sa jag filosofiskt, samtdigt som jag ådrog mig tredje gradens brännskada på tungan av det lavaheta beska kaffet.
– Nä, Miss Morris. Hon var helt grå med vita tassar. Jag tror inte Eric har någon som heter Schrödinger, sa Kenny fundersamt. Fast jag har inte så bra koll på alla hans katter.
– Nej, jag menade… äh, glöm det. Vad hände med Miss Morris?
– Jo, Eric gick till samma läkare med henne för hon hade nåt fel på magen.
– Låt mig gissa – läkaren höll med om allt?
– Precis. Först sa Eric att hon ätit för mycket gräs. “Ja”, sa läkaren. Sen att hon svalt en garntuss. “Mm”, sa läkaren. Tillslut föreslog Eric att hon var allergisk mot kattmat.
– Och?
– “Ja”, sa läkaren.
– Vad var det egentligen för fel på Miss Morris?
– Hon var gravid. Fast det var ju också en av grejerna Eric föreslog som läkaren höll med om…
Vi stirrade ner i våra kaffekoppar. Genom fönstret kunde vi se läkaren vinka till oss från mottagningen.
Kenny lutade sig fram.
– Du, jag tror jag vet vad som är fel på ditt knä…
– Nej! Snälla, inte du också…